Den svaga linjen mellan kreativt läge och total uttråkning

IMG_9873

Jag såg något program en gång, det var säkert Kobra. När någon klagade över att nu för tiden är vi så uppkopplade att vi är frånkopplade. Vi är aldrig uttråkade, det finns en app för allt. Personen beskrev att när den var ung var en så uttråkad att en var tvungen att komma på något att göra för att inte gå under.

Trots att det fanns TV,
och dansbanor,
och rock n’ roll
och serietidningar
och äventyrsromaner.

Min ståndpunkt har den senaste tiden varit att vi blir mer kreativa av internet. Du får direkt feedback, snabba likes. Vi är inte frånkopplade, vi är uppkopplade till hela världen. Jag kan prata med människor jag inte ens träffat utan att lyfta blicken från min telefon, för att slippa prata med människorna på vagnen. Det där klyschiga om att en ”främling är bara en vän du inte lärt känna än” har aldrig varit så semi-sant som idag. Trots det tror jag fortfarande att ”kreativiteten” ska komma till mig bara jag åker till en fransk småstad och kopplar bort mig från internet aka omvärld. Men det är inte sant. För det är svårt när det finns free wifi på vartenda ställe du tar en drink, även på den franska landsbygden. Det är lätt att kolla chatten, till och med facebook fastän att alla vet att det bara är till för events nu för tiden och inte fan är det någon som bjuder in mig till nåt heller. Det är ett beroende svårt att kicka. Även om internet gör mig kreativ, så är det en nagel i ögat. En drog jag inbillar mig att jag måste tända av från. Trots att jag får så mycket inspiration så är det först när jag absolut inte kan kolla instagram som jag börjar skriva denna text, först då påbörjar jag en av mina miljarders romaner jag tänkt läsa medan jag är här. Och visst läser jag dom i en petit fransk vindsvåning, men klart som fan att jag läser dom på paddan. Visst sitter vi och ritar samtidigt som vi hinkar i oss vin på en mysig bar, men sen tar vi bilder på teckningarna, lägger ut och inväntar likes. Jag tänker inte komma med någon förnumstig ”lagom är bäst” sensmoral här. Snarare är det väl så att vi absolut inte vill ge upp våra älskade moderna bekvämligheter (varför skulle vi?), samtidigt som vi inte kan sluta romantisera det gamla. Vi vill tappa bort oss i små kvarteren, men hittar dit med google maps.

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)