Hur kan vi få något gjort?

Fanny Lehman: kyla
    Foto: Fanny Lehman

I Sverige är vi produktiva. För hälften av året går det inte att vara ute. Och solen går ner långt innan den borde. Så vi tror att dagarna är kortare än vad de egentligen är. Vilket gör att vi blir stressade, och tvingas producera på den lilla tid vi har. Måste vara så effektiva vi bara kan, jobba på lunchen. Vi kan skita i det och kolla Netflix, men vi är för mycket ett ”duktig-flicka-folk” för att inte vara duktiga. Vi pressar, lite till, trots att det tar emot i varje cell av våra D-vitamintörstande kroppar.

Martina Haag har berättat att hon får så mycket gjort inte trots att hon har en miljard barn, utan tack vare att hon har det. Hon måste pressa in massa skrivande under de få barnlediga tiderna hon har, så därför blir det faktiskt gjort. Hon har inte tid att sitta och vänta på ”inspiration”, för snart kanske ett barn gnäller och vill ha hjälp med någon skit. På samma sätt har vi inte tid att rulla tummarna och vänta på infall, för snart går solen ner och då är det kört, då blir ingenting gjort.

Egentligen är det nog en myt. Vi får antagligen lika mycket, eller i alla fall inte mer gjort än folk i typ L.A eller Madrid. Det är chockerande att vi får saker gjorda överhuvudtaget, när vi med all rätta borde gå i ide eller åtminstone vara deprimerade. En skön myt att luta sig mot när det känns som motigast. Vi må bo på en gudsförgäten plats, but we do get things done. Eller i förlängningen; vad skönt att det är så jävligt och att vi inte kan gå ut, så att vi inte blir distraherade från att utföra vårt viktiga arbete.

Isabella (före detta Blondinbella) Löwengrip skrev i ett blogginlägg (170129) att hon inte har någon dö-tid. All tid har ett syfte. En vardag så ultimat maximerad. Som en simsgubbe fast med sjukt många parametrar. ”Så; nu var jobb-parametern fylld för dagen, dags att fylla på leka-med-barnen-parametern i fem min under tiden jag tappar upp ett bad. Måste ju fylla på egentids-parametern.”

Det finns inget jag vill komma fram till här, denna text är performativ på det sättet att den är en handling som får mig att tro att jag utfört något. För trots att det är antingen grått eller kolsvart ute, och trots att jag alltid tror att det är läggdags, trots att jag har massa dö-tid, så fick jag någonting gjort. Mina barn kallar, solen går ner.

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)