Instagram – En högupplöst TV på mute

IMG_1431

Jag lägger upp en selfie innan festen, sminket och kläderna är fan perf. Vimmelbilder från dansgolvet, alla ler, kramas, kysser. I bilden upplevs inte tafsande yaki-dudes eller dåliga andedräkter. Dagen efter vaknar jag med sminket på kinderna. Jag lägger inte upp en selfie. Ljuger jag för internet?

Du är berättare av, och åskådare till ditt eget liv. Du ser det genom glasrutan, du hör inga ljud men bilderna är i HD. Det är en TV på mute. Livet blir en berättelse att framställa, en bok att skriva, en historia som måste fängsla. 

Vilka foton är det vi väljer att lägga upp och vilka effekter drar vi i? En bildtext leder i önskad riktning men säger aldrig hela sanningen. Bilden är stum. Om du skriver fel text drar den iväg till en plats du inte vill att den ska vara. Beskriv hur underbart du har det, men säg det inte rakt ut. En bild kommer aldrig ge hela bilden. Vi fyller själva i luckorna. 

Du kan välja om du vill blotta ditt liv, om alla ska följa dina framsteg och ibland misstag. Eller så är du mystisk, försvinner under radarn, folk undrar vad du gör och vart du gör det. Men vad du än väljer, så väljer du med Instagram i ryggen. Social media frågar och du väljer att svara eller att inte svara. 

Ingen tror väl på riktigt att livet levs genom social media, men om du inte lägger upp en bild på de blommande körsbärsträden på Järntorget, har de verkligen blommat? Eller i alla fall; har du varit där och njutit av deras skönhet?

Eller är det snarare så att du vill dela med dig av allt det vackra du upplever? Är vi rädda att glömma det vi upplevt som vi inte delat? 

Vi har alla blivit den jobbiga släktingen som ska visa bilder på projektorn från senaste Mallis-resan. Vi klagar, vi kan gå därifrån, vi kan sluta följa men vi är för väluppfostrade. 

På internet bestämmer vi själva hur många grader solen känns mot våra solfattiga pannor och följaren bestämmer hur många grader som är värdig en like.

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)