Kärlekssaga mellan århundraden – en omöjlighet?

Detta påsklov, som i vanlig ordning spenderades hemma hos mamma och pappa, med noll omnämnanden av jesu liv och död, introducerades jag av en bekant för den, tydligen, omåttligt populära brittiska fantasy/historietv-serien Outlander. Okej ”introducerad”, kan man kanske inte säga att jag blev, jag hade hört talas om den innan. ”Intresserad” är kanske här ett mer passande ord, då jag efter hens passionerade anförande om denna series narrativa kvalitéer var tvungen att slå mig ner framför min laptop och konsumera detta stycke populärkulturella tv-poesi.

Så där sitter jag och avverkar några timmar framför datorn och väntar på min tv-orgasm som min vän låtit mig förstå absolut skulle komma att inträffa. Avsnitt efter avsnitt avlöper om huvudpersonen Claire Randalls liv i 1700-talets Skottland som hon av misstag hamnat i efter en ofrivillig tidsresa från 1940-talets England. I Skottland träffar hon den karismatiska och ja, snorsnygga skotten Jamie Fraser, som hon några avsnitt in tvingas gifta sig med(inte av honom). De blir sedan djupt förälskade och har supermycket sex.

Serien är mycket välgjord både visuellt och manusmässigt. Skådespelarna gör även de en fin insats och sexscenerna är faktiskt på riktigt sexiga. Ändå så infinner sig, ironiskt nog, aldrig min utlovade tv-orgasm. Detta kan bero på många saker, exempelvis att storyn redan från första början inte riktigt var min smak. Eller så beror det på ett för mig alltför stort störningsmoment, det att serien på en punkt saknar trovärdighet.

Och nej, jag syftar inte på Claires tidsresa 200 år bakåt i tiden. Jag syftar på Claires romantiska relation med en man som lever och är uppväxt i en kultur 200 år före Claires. En kultur där, om man får tro tv-serien, barbacka på en häst är det främsta färdmedlet och där man badar vartannat år. Tiden innan elektricitet, franska revolutionen och allmän skolgång. En tid där man slåss med svärd mot hästtjuvar i natten och spikar fast 10-åringars öron i en påle på grund av ett stulet bröd. En tid där folk bränns på bål för häxeri. En tid där våld mot kvinnor ses som den äkta mannens plikt. Något som Jamie även utsätter Claire för efter att hon inte lytt hans order. Låt vara att 40-talet kanske inte heller var världens mest jämställda och fräschaste tid men man badade i alla fall några gånger i veckan och även fast våld mot kvinnor så klart existerade så var det i alla fall något av ett socialt tabu.

Hur kan en kvinna som åtnjutit friheten av att åtminstone få visa anklarna utan att bli kallad hora förälska sig i en man från en tid där kvinnor piskades blodstrimmiga om de ens ryktades om någon sorts promiskuitet? En man som visserligen framställs som ovanligt modern och välutbildad för sin tid, men som ändå måste vara starkt påverkad av och förankrad i denna tids ideal. Vi är ju alla barn av vår tid. Hur kan Claire på riktigt attraheras av denna man som lever efter, vad som för henne måste vara, så sjukt förlegade idéer och ideal. Okej han är het och inte alls dum, men han tror ju för fan på älvor!

Om detta för någon, är en blunder man ändå känner att man kan leva med så börjar Outlander säsong 2 den 9 april, alltså ikväll!

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)