Martina Haag och hämnden vi aldrig fick

haag

Att skriva är terapi.

Jag har skrivit säkert hundra texter om olika ex där jag förklarar hur dumma, orättvisa, töntiga dom varit. Texter gömda i olika mappar långt in på någon hårddisk, inte publicerad på minsta blogg. För vem hade velat läsa det? Fan vad löjlig jag hade sett ut och framför allt vad blottad jag hade varit. Och jag vet ju att efter ett längre eller kortare tag så avtar ilskan. Jag slutar bry mig om det där exet, eller är upptagen med att vara ledsen över ett nytt ex.

Jag läste nyligen Martina Haags senaste bok ”Det är någonting som inte stämmer”. Det är en betraktelse i hur vi hanterar otrolig hjärtesorg. Både genom Martinas karaktär i boken och genom själva texten som handling. I detta fall är det inte möjligt att separera fiktion (Petra) från real life (Martina).Det Martina/Petra inte klarar av är att Eric/Anders inte får något straff för den smärtan han åsamkat henne genom sin otrohet. Hon vill ha sin rättmätiga hämnd. Den andra är otrogen och lämnar. Du ligger paralyserad i flera veckor, deprimerad och övergiven, medan hen går vidare. Struttar genom livet utan att ens förstå att du dör av hjärtesorg, och värst av allt, utan att ALLA ANDRA förstår vilken svinig röv hen egentligen är. 

Martina Haag var tillsammans med Eric Haag asa-sketa-länge. Så hon kommer kanske inte ihåg hur det känns att bli dumpad. Hon har nog inte gått tillbaka till sina gamla texter och rodnat över hur mycket skit hon skrivit om någon gammal dude som hon nu knappt kommer ihåg namnet på. Och Martina kanske inte kommer ihåg hur en alltid tänker efter att ha blivit lämnad. Jag kommer aldrig hitta någon som är så: snäll/kreativ/rolig/snygg/valfritt adjektiv. Men Martina, det gör du. Eric är inte den bästa du någonsin träffat, om ett tag kommer du se tillbaka på det hela och tänka ”fan vilken tur att det tog slut”. För det gör vi alltid, it’s the name of the game Martina, du har bara inte spelat på ett tag. 

Men även om Eric Haag kanske inte i allmänhetens ögon ses som världens goaste gullegubbe utan snarare som en förvuxen bäbis med för mycket utrymme i media, så är det ingen som vet hur det är att ha honom som partner så som Martina vet. Det river så jävla mycket i en när någon säger nått snällt om ens ex och man bara vill skrika ”JAHA, MEN HAN SKRATTADE ÅT MIG NÄR JAG GRÄT OCH KVÄVDE MIN LIVSLUST”. Men det gör vi ju inte.

Vi som läsare vet att Martina skriver om Eric, och hon vet att vi vet. Boken är en hämnd för det förlåt hon aldrig fått från Eric. Ett sätt för henne att förklara hur dåligt hon mått eftersom han inte lyssnat på henne när hon försökt berätta. Vi är chockade över att Martina visar sig sårbar, för att vi aldrig hade vågat. Vi låtsas som att inget rör oss i ryggen och går hem och gråt-äter makaroner samtidigt som vi skriver en text om vårt ex att gömma lång in på hårddisken. De flesta av oss är helt enkelt för fega för att kräva en ursäkt på det sättet. Vi tror att vi inte sänker oss till den nivån, men egentligen bryr sig ingen om vårt patetiska kärleksliv. Vi vill, precis som Martina, ändra allmänhetens syn om våra före detta.  Men genom den handlingen ändras även allmänhetens syn på oss själva. 

Men är det en bottenhjärtad ursäkt vi vill ha, eller är det hämnd?

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)