När döden blir klickis

KRÖNIKA: En ofrivillig rysning går genom kroppen och jag skruvar på mig. Till och med döden har fått en hurtig förklädnad för att passa ett klickvänligt budskap.

Jag dunsar ner i soffan. Äntligen vila, men först ska jag se om något hänt på mobilen. En timme senare tittar jag fortfarande in i facebookflödet och har helt glömt bort att vila, arbeta, laga mat. Ännu en gång fastnade jag i sociala medieträsket. Även om jag känner avsky för fingrarna som glider längsmed skärmen och flödet av icke-nyheter de tar fram så är det svårt att motstå kicken av att gilla, bli gillad, få klicka.

Gastronomen och kulturhistorikern Edward Blom twittrar ut: ”Jan-Öjvind Swahn har gått ur tiden. RIP! Jag kommer alltid med stor glädje minnas de fantastiska inspelningsveckorna tillsammans 2009.” En ofrivillig rysning går genom kroppen och jag skruvar på mig. Till och med döden har fått en hurtig förklädnad för att passa ett klickvänligt budskap. Mediet har format Bloms sorg till ett komprimerat utrop. Enda spåret av saknad ryms på fyra klassiska tecken – RIP! Det går inte att undvika, det känns vårdslöst. Det är min farfar det skrivs om, skryts om.

Glädjens bekräftelse är vår tids korsett. Allt ska gillas, uppmuntras av symboler av bekräftelse. Vad jag lägger upp på sociala medier ska bekräfta min person, bygga mitt varumärke. Så inträffar döden. En vilja att berätta om sorgen och visa världen att den förlorat en hel människa av egenskaper kommer naturligt. Men ska min farfars död bli en klickis? Jag står inför dilemmat. Att vilja dela med sig utan den lätta tonen, utan att behöva anpassa till en gilla-markering eller gråtgubbe. Vi är många som läst dem texter om döda föräldrar, mor- och farföräldrar och andra anhöriga. Jag blir sällan berörd, mest obekväm.

Själva mediet i sig är ovärdigt – det bygger på snabb bekräftelse som lämnar eviga spår. Allt som inte passar in i bekräftelsebehovens sfär ses som ett misslyckande – de genererar inte likes. Så då anpassas de – det blir smöriga texter som slutar med ett fint budskap som alla ska kunna gilla. Texter som stärker det personliga varumärket. Sorgen blir som en tävling: vem som är mest ledsen, vem som sörjer på riktigt och vem som visar att sorgen är berättigad. Det må vara Bowie, Kent eller en anhörig alla får inlägg som ska generera bekräftelse på att jag minsann sörjer, att just jag har rätt till det och att det finns något fint med det.

Är inte sorg berättigad oavsett om man bara kan Kents bästsäljare, om en bara gillar vad Bowie stod för, om den anhörige inte var en fantastiskt storartad och varm människa utan bara… människa? Måste sorg vara vacker och beundransvärd? Behovet av att dela med sig finns där men jag blir obekväm av att något så stort och slutgiltigt som döden ska bli något folk fingrar förbi och gillar i farten, att det ska anpassas till glädjekorsettens bekräftelse. Att saknaden av en person ska förkortas till tre bokstäver med utropstecken, RIP!

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)