Från sanning till postsanning, del I

sanning/postsanning

”Ett ord som relaterar till eller betecknar omständigheter där objektiv fakta påverkar den allmänna opinionen mindre än känslor och personliga uppfattningar”.

Så definierar brittiska Oxford Dictionaries ordet postsanning (eng. post-truth). Samma Oxford Dictionaries utnämnde förra året just postsanning till årets internationella ord, det vill säga det ord som bäst representerar det aktuella årets samtid. Rent lingvistiskt ligger ordet onekligen i tiden, då det samexisterar med andra post-begrepp såsom postkolonialism, postfeminism och, inte minst, postmodernism. Men efter de cirkusar som var folkomröstningen om Brexit och presidentvalet i USA kan få heller förneka att det i den samtida politiska debatten på många håll existerar en stark misstro mot den fakta som ges av etablissemanget, eller fakta som strider mot den egna individuella världsbilden överhuvudtaget i många fall, och en allt större tilltro till sociala medier som nyhetskälla. Vad som är sant har på många sätt kommit att betraktas som något relativt. Hur hamnade vi här egentligen?

Tillbakablick cirka trehundra år, till 1700-talets andra hälft och den epok som kom att kallas för upplysningen. På många sätt kan man säga att det är här vårt moderna samhälle föds. Framstegsoptimismen är på topp och bland de flesta av tidens stora tänkare råder en allmän konsensus om framförallt två saker:

1. Att det finns ett objektivt svar på vad som är sant och/eller rätt i alla frågor och att man kan komma fram till denna sanning genom att använda sig av sitt förnuft. ”Sapere aude! Våga använda dig av ditt eget förnuft!” som filosofen Immanuel Kant sammanfattade upplysningens valspråk.

2. Att eftersom människorna i större och större utsträckning kommer utveckla sin förmåga att använda sitt förnuft kommer samhällsutvecklingen att gå spikrakt framåt. Allting kommer alltså bara att bli bättre och bättre på alla områden och vi kommer att uppnå ett tillstånd av allomfattande enighet och lycka.

Vad som sen blev av den här påstådda samhällsutvecklingen är en komplicerad fråga, men vad som är viktigt att ha i åtanke är att man kan dela in upplysningen i vad idéhistorikern Sven-Eric Liedman kallar den ”hårda” och den ”mjuka” upplysningen. Den hårda upplysningen syftar på utvecklingen inom främst naturvetenskaperna, teknologin och ekonomin – områden som vi ännu idag kan säga har följt den utveckling som upplysningstänkarna förutsåg. Våra maskiner har sedan 1700-talet bara blivit bättre och mer avancerade, inom den naturvetenskapliga forskningen har mängder med framsteg gjorts och inom ekonomin är det de exakta beräkningarna som dominerar över känslomässiga spekulationer.

”alla människor, om de bara tillåts använda sitt förnuft, kommer kunna komma fram till gemensamma objektiva sanningar”

På den mjuka upplysningens områden – t.ex. etik, konst, litteratur, samhällsvetenskap, politik och humaniora – har dock utvecklingen inte alls sett ut som man under 1700-talet tänkte sig. Tanken att alla människor, om de bara tillåts använda sitt förnuft, kommer kunna komma fram till gemensamma objektiva sanningar på dessa områden och därmed skapa en värld av enighet är inte den verklighet vi befinner oss i i det tidiga 2000-talet. Och anledningen är att det i framstegstanken fanns ett ganska stort hål som pockade på uppmärksamhet: frågan om för vem utvecklingen var ett framsteg.

Efter 1700-talet skulle en mängd idéströmningar komma att ifrågasätta upplysningsidéernas anspråk på sanning. Under 1800-talet dök marxismen upp som motpolen till den industriella kapitalism som blivit dominerande under seklet, med insikten om att kunskap alltid är förbundet med makt. Att en tids härskande idéer alltid är den härskande klassens idéer, det vill säga kapitalisternas, och att den kunskap som framhålls som sanningsenlig alltid är den som gynnar just dessa var en av filosoferna Karl Marxs och Friedrich Engels grundtankar såsom de formulerades i deras kommunistiska manifest. Plötsligt blev det uppenbart att upplysningstänkarna må ha talat om en nära förestående värld där alla skulle vara lyckliga, men att ens möjlighet att leva ett lyckligt liv i verkligheten var tätt uppbundet med ens ekonomiska och sociala ställning i samhället. Marxismen sådde alltså det första fröet till en relativisering av sanningen som skulle komma att utöva enorm påverkan på efterkommande tänkare från vitt skilda ideologiska läger.

Under det tidiga 1900-talet skulle den feministiska rörelsen och tankeströmningen på många sätt bygga vidare på det sätt att tänka på som marxismen startat. Även här handlade det om att ifrågasätta vem som gör anspråk på att kunna peka ut en objektiv sanning, vem som gynnas av en viss typ av utveckling och vem som tillåts vara subjekt. Enligt filosofen Simone de Beauvoir har kvinnan alltid definierats i förhållande till mannen. Han är det absoluta, medan hon är det andra; han är subjektet, medan hon är objektet. Och liksom Marx och Engels menade de Beauvoir att våra olika egenskaper och positioner får oss att se på saker på olika sätt och att det därmed inte finns någon objektiv position vi kan inta. Den feministiska tankeströmningen, som senare under 1900- talet skulle utvecklas till att även ta hänsyn till andra faktorer än bara kön (se: intersektionalitet), samt inspirera till andra kritiska tankeströmningar såsom den av Frantz Fanon och Edward Said initierade postkolonialismen, blev alltså ett led i ifrågasättandet av tanken om universella idéer och de anspråk på att företräda just universella idéer som framfördes av de främst manliga, vita, västerländska, heterosexuella upplysningstänkarna. Tillsammans med marxismen visade den på det stora felet i upplysningens tanke om utveckling och framsteg: det finns ingen objektiv sanning om vad ”framsteg” faktiskt innebär, eftersom ett framsteg för någon inte nödvändigtvis måste vara det för någon annan.

Det finns dock en sista viktig tankeströmning som är värd att nämna för att förstå hur vi hamnat i ett postsanningens samhälle – en tankeströmning som blivit en av de mest centrala i vårt västerländska samhälle – nämligen existentialismen. ”Existensen föregår essensen” som 1900-talsfilosofen Jean-Paul Sartre formulerade existentialismens centrala maxim. Detta innebär helt enkelt att det inte finns någon som helst gemensam mänsklig natur; varje individ är vad den själv gör sig till och har själv ansvar för att forma sitt eget liv. Det finns alltså inga objektiva sanningar utanför subjektet, det finns bara subjektet. Med denna tankeströmnings intåg kan den sista spiken i upplysningstankens kista sägas ha slagits in. Om varje individ själv måste avgöra vad som är rätt, och om alla individer har olika förutsättningar och utgångspunkter som påverkar vilka sanningar som gynnar en själv och som man därmed kommer försöka bekräfta (se: marxismen och feminismen), så kommer aldrig någon enhetlighet att uppnås. Den mjuka upplysningens framstegstanke, som gick ut på att kunna komma fram till objektiva och universella svar på alla frågor, har därmed visat sig vara en omöjlighet, en illusion.

”De hål som fanns i upplysningsprojektet var alltför
stora för att kunna ignoreras”

Så har vi alltså hamnat här, i postsanningens samhälle. Från att ha trott på möjligheten till objektiva sanningar har vi nu anammat insikten om det relativa i sanningsbegreppet. Denna utveckling borde egentligen inte förvåna någon. De hål som fanns i upplysningsprojektet var alltför stora för att kunna ignoreras. Skulle man ha blundat för det samhälle som påstod sig veta vad som var den objektivt bästa utvecklingen för alla, men som samtidigt bedrev allt från exempelvis slavhandel till juridisk diskriminering av kvinnor på alla samhällsnivåer? Nej, självklart inte. Utvecklingen har på många sätt gått i en klart positiv riktning.

Men vi kan inte påstå oss vara klara med begreppet postsanning än. Det är skillnad på att kritiskt granska vad som framhålls som sant och att agera som om ens subjektiva känslor och upplevelser vore kriterier för sanning. Nästa del av denna tvådelade textserie på ämnet kommer handla om hur vi egentligen ska förhålla oss till postsanningen och till vår samtid som anammar den i allt högre grad.

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)