Hamlet på Galeasen

IMG_3864

Ur led är tiden; Ve! Att jag är den, som föddes att vrida den rätt igen. 

Hamlet, den stora hämndtragedin, får nytt liv på Galeasen i Stockholm som något av det mest mardrömslika jag någonsin skådat. Det är regissören Jens Ohlin och skådespelaren Hannes Meidal som tillsammans står för denna tolkning. Föreställningen förhåller sig till den klassiska tragedin på sitt eget vis. Det är den självföraktande, grubblade prins Hamlet av Danmark som står i centrum, andra karaktärer som hovmarskalkerna Guidlenstern och Rosencrantz känner vi också igen, men föreställning genomsyras av en helt annan dimension av mörker än vad jag tidigare upplevt i pjäsen Hamlet.

Pjäsen utspelar sig i ett rum som liknar en fängelsehåla, det är konstant kusligt och mörkt, och där finns budskap ritade med kritor på vägarna som; ”Hejdå min vän, nu ses vi aldrig mer…” vilket ger ett obehagligt intryck. Den känslan består under hela föreställningen. Vi i publiken sitter tätt inpå scenen, och det går inte att undgå Hamlets självdestruktiva plågor. Hans självförakt avlöses med hatet mot Kung Claudius och folket, föraktet för sin egen mor, och landar i den betungande politiska depression som är så genomsyrande för hela pjäsen.

Det är svårt att inte själv relatera till Hamlets tillstånd som politiskt deprimerad i en tid som vår, då populismen och fascismen växer i svindlade takt. Kung Claudius likställs med en Donald Trump, eller någon annan valfri glad fascist. Hans ord som blir till lögner som blir till sanning och plötsligt vet vi inte om vi själva talar sanning, om det vi står upp för verkligen är det rätta. Vi faller platt och likaså lätt reser sig fascisterna, Claudius och tar över kungariket till folkets jubel.

Hamlets uppgivenhet talar för oss alla som tvivlar då han utbrister; I vår tid finns inget utrymme för tankar, jag måste sluta tänka för att kunna finnas! Jag faller in i mig själv och min egen tröstlösa uppgivenhet inför allt förtryck och våld som ständigt sker framför ögonen på oss, och när jag själv inte fysiskt drabbas är det så mycket lättare att bara ge upp, lägga alla hemska tankar åt sidan och tänka att det är inte nån idé, det onda segrar som alltid! För det är just detta som når sin ytterlighet i tragedin.

Originalpjäsen är även den hemsk och tvivlande, men det finns åtminstone ett stråk av hopp, exempelvis då Hamlet avslöjar Claudius som mördaren av den gamla kungen, Hamlets far, genom att spela upp en pjäs om dådet inför hovet. Men i Ohlin & Meidals tolkning sker inte ens detta! Kung Claudius gratulerar istället Hamlet och hans medhjälpare till deras konststycke till pjäs och påpekar hur duktiga de är, vilket provocerar Hamlet och även mig ännu mer och får oss att tvivla på vår egen uppfattning av sanningen.

De tunga replikerna som klingar så bekant tar en helt annan vändning i denna tolkning av Hamlet och hans ord etsar sig fast i mitt huvud och surrar där än idag; Ur led är tiden…Tiden är inte ur led! Det är vi, som måste böja oss efter tiden, och den som inte böjer sig går av. Det är brutalt, mörkt och tungt när en inser att pjäsen beskriver så mycket av vår egen samtid, men med denna uppsättning kommer vi kanske till en ny vändpunkt? Vi kan inte längre vara passiva i förhållande till den massiva ondska som gång på gång segrar på olika platser i världen.

Föreställningen vars delvis nyskrivna text inspireras av originalet av Shakespeare, men också vår samtida politiska sfär, är som en lång mardröm, omöjlig att vakna upp ifrån. Detta betyder inte att den inte är värd att se, tvärtom är detta någonting som jag rekommenderar alla som någon gång känt ett sting av politisk depression; gå och se Jens Ohlin och Hannes Meidals fantastiskt mörka tolkning av klassikern.

 

 

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)