Den lutherska blicken – att bli till genom att prestera

Laser_Luther

För flera år sedan såg jag en intervju med tidningsdrottningen Amelia Adamo. Halvliggandes i en soffa, iförd illröd klänning och matchande läppstift, spände hon ögonen i reportern och sa att hon tycker att svenskar är dåliga på att njuta. I Sverige är njutning något man måste ha förtjänat. Man måste liksom ha slitit hela dagen i en silvergruva innan man har rätt att må bra. En väldigt tråkig inställning till livet, menade Adamo. Det där gick rakt in i mig och jag har tänkt på det många gånger sedan dess. Jag tvivlar på att svenskar skulle arbeta så värst mycket hårdare än folk från andra länder men att rätten att njuta för många är nära förbunden med en skyldighet att först ha jobbat hårt tror jag stämmer. Det är genom prestationen svenskens rätt att existera och må bra blir till.

Den tyske sociologen Max Weber skrev i början av 1900-talet om protestantismens betydelse för kapitalismens framväxt, som han menar föddes ur den ideologiska syn på arbete och sparande som präglade den västeuropeiska kulturen. 1500-talsreformatorn Martin Luther har genom åren – kanske lite orättvist – ofta fått spela den o-charmiga rollen som den stränga arbetsmoralens representant. Slit röven av dig i detta livet så väntar belöning i nästa. Han övervakar oss och ser till att vi inte glömmer bort det som är vår yttersta plikt – att prestera. Att vara iakttagen av flitens och nyttans utsände är inte något man kommer undan bara för att man lever som icke-troende i ett sekulariserat samhälle. Idén om gud och ett liv efter detta må för många vara utbytt (istället råder en närmast masspsykotisk besatthet av att kräma skiten ur detta enda lilla liv innan man råkar halka i slasket framför spårvagnen och allt är finito) men vi påverkas fortfarande av äldre föreställningar och idéer om vad som ger oss ett värde och en rätt att leva.

Jag tänker på detta som den lutherska blicken. Likt den manliga blicken synar den mig och iakttar min minsta rörelse. Denna osynliga, opersonliga blick betraktar min kropp och mina handlingar, utan att jag riktigt är medveten om den. Den utvärderar och kontrollerar. Men samtidigt – borde den inte skapa energi, alltså se till att jag faktiskt anstränger mig för att prioritera rätt och göra meningsfulla saker i livet? En slags hjälp på traven? Tyvärr. Att vara iakttagen av den lutherska blicken innebär inte att man per automatik blir klok. Snarare tvärtom. Med Luthers blick på sig är det snarare så att allting, minsta rörelse, får sitt prestationsvärde mätt. Och här är det lätt att bli kollrig i kolan. Att bädda sängen bockas av på den mentala att göra-listan. Att handla tvättmedel blir något att klappa sig själv på axeln för. Liksom att gå till gymmet, boka en tågbiljett och byta plats på två fåtöljer. Under den lutherska blicken får dessa handlingar ett värde. Jag har presterat, vad är inte så viktigt, men prestationen i sig ger mig ett värde och ett berättigande av min existens. Skulle jag inte lyda och istället välja latheten väntar ett dopp i den avgrundsdjupa källa av ångest som kulturen har till uppgift att göras sitt allra yttersta för att få mig att undvika: ångesten, och rädslan, inför tanken på att bli utstött. Att vägra prestera är att svika gruppen, och utan den är vi utelämnade till lejonen på savannen. Olika instanser granskar oss för att se till att vi uppfyller de kulturella idealen och inte schabblar bort oss. En av dem har under lång tid varit kyrkan och de protestantiska idealen. Ska man vara rättvis så finns det givetvis andra perspektiv på Luther och det arv han lämnat efter sig, och huruvida Webers hundra år gamla teori faktiskt stämmer är idag omdiskuterat. Trots det är Luther fortfarande en person som för många förknippas med arbetsmoral, lydnad och en allmänt asketisk och torr inställning till livet.

Precis som i andra destruktiva relationer så fungerar samspelet med Luther på två sätt, å ena sidan så ger han en bekräftelse och en känsla av att det här funkar väl bra. Kortsiktigt. Långsiktigt så är man dömd att alltid vara otillfredsställd i relationen då det inte spelar någon roll ifall man startar ett hem för hemlösa katter, engagerar sig i den lokala byaföreningen eller går kvällskurser i spanska vid sidan av heltidsanställningen. Man kan ändå alltid göra mer. Den lutherska blicken utarmar och dödar. Saker som skulle kunna kännas roliga och meningsfulla tappar sitt värde när de läggs på prestationsvågen. Det viktiga är inte vad jag gör, utan att jag gör. Tillfredsställelsen över att uträtta saker byts fort ut mot känslor av meningslöshet. Varför ska jag lägga timmar på att planera ett trädgårdsland utan att få utdelning i form av duktighetsklappar på axeln när jag lika gärna kan städa badrummet i en kvart och få utdelning direkt? Varför ska jag satsa på långsiktiga projekt som i förlängningen kan ge min tillvaro mening när jag kan jaga snabba nyttokickar istället?

Den lutherska blicken föder inte kraft och kreativitet, den gör mig trött, håglös och ytlig. Den får mig att prestera för prestationens skull, inte för det som är värt något för mig egentligen. Och framför allt gör den det väldigt svårt att vila och bara vara då den alltid, alltid finns där. Som Adamo påpekade blir njutning något som i första hand kopplas till slit. Att vila har inte längre ett egenvärde, utan reduceras till en fysisk nödvändighet för att kunna fortsätta prestera. Vilan går dessutom utmärkt att kombinera med förklädda varianter av prestation – varför bara vila och slöglo på Mello när jag kan kolla på en dokumentär om snöleoparder och lära mig något på köpet? Jag övervakas och utvärderas av en osynliga betraktare. Den suger musten ur det som känns meningsfullt men förhöjer blasket. Och jag är less. Less på att ständigt vara övervakad och less på att aldrig få vara ifred. Snälla Luther. Låt mig vara. Låt mig för i helvete bara vara.

Ett svar to “Den lutherska blicken – att bli till genom att prestera”

  1. Stina

    GRYMT. 100% relatable. Kan vi få en uppföljningsartikel på hur en bäst undkommer den lutherska blicken??

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)