Flykten till apokalypsen

apokalyps

Apokalyptiʹk betecknar en religiös litteraturart, som på grundval av gudomlig uppenbarelse vill tolka världsloppet och framför allt avslöja dess slut.”

Hur kommer det mänskliga världsloppet att nå sitt slut, och vad händer sen? Inom kulturen har idén om apokalypsen och postapokalypsen behandlats, formulerats och studerats sedan urminnes tider. Kristendomen formulerar i sin uppenbarelsebok idén om domedagen, i asatrons Eddan finns Ragnarök och världsalltets undergång. Men även inom populärkultur huserar apokalypsen som tema. Vi har tidiga exempel som Jean-Baptiste Cousin de Grainvilles roman Den sista människan från 1805, där både människan och jorden successivt tappar sin fruktbarhet i en döende värld. Idag ser vi omåttligt populära filmer och tv-serier som The Walking Dead (2010-), Mad Max: Fury Road (2015), The Day After Tomorrow (2004) och Armageddon (1998). Alla dessa populärkulturella yttringar porträtterar på ett eller annat sätt mänsklighetens potentiella slutpunkt och slitsamma kamp för överlevnad. Om det så är hot som sjukdom, överkonsumtion, naturkatastrofer eller utplånande asteroider. Men varför väljer vi som kulturkonsumenter att fly in i denna typ av apokalyptiska eskapism?

Vi lever i en tid då många av dessa apokalyptiska hot känns högst verkliga. Oavsett om hoten är ekonomiska, ekologiska, politiska eller medicinska, så finns en genuin rädsla för att något av detta ska bli slutet på vår tillvaro. Ibland undrar jag om det är så enkelt som att det finns en trygghet i att se människor uthärda värsta tänkbara scenario. Kanske har det en lugnande effekt att i populärkulturen få se människoöden porträtteras mot en bakgrund av de omständigheter vi är mest rädda för. Då hjälper möjligtvis konsumtion av apokalyptisk populärkultur oss att bearbeta våra rädslor.

Denna typ av bearbetning av verkligheten, som jag tänker att eskapism via apokalyptik är, går i linje med vad litteratursociologen Robert Escarpit kallar för ”fångens flykt”. Han menar dock att det bara är konsumtion av ”högkultur” som uppmuntrar till eftertanke och bearbetning av verkligheten. Konsumtion av populärkultur däremot kallar han för ”desertörens flykt”. Som desertör flyr en istället från de ansvar och val som verkligheten innebär, in i vad Escarpit kallar för populärkulturens ”verklighetsförfalskande produkter”. Trots denna ytterst elitistiska och sunkiga kategorisering av kulturen tänker jag att det finns spår av desertörens flykt i apokalyptik-vurmen.

I vår samtid, där vi successivt gör oss fria från traditionella tankemönster, är det i allt större utsträckning upp till individen att konstruera en identitet. Våra bakgrunder är inte längre en lika självklar mall för vår framtid. Den får vi istället själva bygga utifrån en uppsjö av valmöjligheter. Sociologiprofessorn Thomas Ziehe menar att alla dessa möjlighetshorisonter ger oss moderna människor en känsla av fragmentering och osäkerhet. Det är kanske denna osäkerhet som en, genom apokalyptisk eskapism, kan och vill fly från. Desertera in i en värld där bara det mest enkla kvarstår. När en blir jagad av zombies i ett postapokalyptiskt landskap kanske inte identitetsdanande element som livsstil, utseende, karriär och dylikt spelar någon roll. Möjligtvis är det den rollen som den populärkulturella apokalyptiken fyller. En möjlighet att desertera våra osäkra och identitetshetsande liv, fly allt ansvar in i en värld där endast en ren form av överlevnad är väsentlig. Kanske blir den eskapismen en slags befriande regression, flykten till apokalypsen.

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)