A change of heart

Efter en makabert stressig vecka vinglar jag in på Pustervik tillsammans med min syster. Egentligen är jag alldeles för trött för att vistas bland andra människor, jag känner det nu, den där känslan av att inte orka vara social och vända bort blicken när du skymtar någon som du kanske känner, eller åtminstone är något bekant med. Men jag känner bara nää, jag orkar inte. Tur att det är spelning, då behöver man ju inte vara onödigt social, tänker jag och hukar mig ner medan jag mycket långsamt dricker min enda öl för kvällen.

När vi senare står där framför scenen känner jag nästan på en gång hur min sönderstressade kropp domnar bort och jag blir lätt. Allt känns svävande och alldeles magiskt. El Perro del Mar tar mig bort från allt som känns tungt, trist och urvattnat. Jag känner hur jag far tillbaka till en annan tid, en tid då det bästa jag visste var att sväva iväg till popmusik, då jag njöt varenda sekund av spelningarna och kände att musiken verkligen berörde mig, den gjorde någonting med mig. Detta må låta tragiskt, men den känslan har faktiskt runnit av mig på senare tid.

Kulturintresserad som jag är så går jag en hel del på spelningar, jag ska inte överdriva, men titt som tätt befinner jag mig i något slags publikhav. Hur som haver har mina musikupplevelser under den sista tiden ändrat form radikalt. Jag är fortfarande hoppfull innan varje spelning, men det dröjer inte mer än kanske två låtar så börjar jag vrida på mig, söker kontakt med de jag står med, nån som ska ha mer öl kanske? Jag sneglar ständigt på klockan och försöker i huvudet lista ut hur länge jag måste hålla ut. En halvtimme till…fan de ska köra extranummer också.

Men, döm av min förvåning, inga av dessa tankar rusade genom mitt huvud just denna fredag. Jag var ett med musiken, kände hur min inre fan-girl blev pånyttfödd och det kändes mer än okej. Jag som har så svårt att gå in i den rollen fullkomligt stormtrivdes då El Perro del Mar stod på scenen, jag kände hur våra blickar möttes och allt stämde. Musiken vävdes samman med det visuella i en total perfektion och skapade en rytmisk dröm-pop. Inte ens den manliga gitarristen kunde få ur mig ur min trans, och jag kan säga att jag har grava problem med manliga instrumentalister, i synnerhet gitarrister. Detta är ett gammalt trauma som går långt bak i tiden då jag ständigt omgav mig av pretentiösa jazzsnubbar, vilket resulterade i ett evigt bevittnade av ändlösa solon. Det känns som jag i hela mitt liv har varit förföljd av dessa manliga musiker, vilket jag tror kan vara anledningen till att jag numera har en lite skev inställning till musik.

Just denna kväll kan dock ingenting av det här störa mig. När min gamla favorit Change of Heart spelas i en underbar ny tappning känner jag hur jag virvlar bort i gamla minnen och tankar, som när vi stod i en sunkig gammal replokal och sjöng trestämmigt; We would never stop, ahahah. Det är nära på att jag får tårar i ögonen men klarar mig precis. Istället börjar jag tänka på hur allting har utvecklat sig, är själva meningen med att bli äldre att bli mer kritisk, svår och kanske till och med bitter i vissa stunder? Det är inte så att jag tror att allt var mycket bättre förr, men ibland känns det bara som om livet var lättare, mer njutbart och enkelt. Kanske för att man inte kunde tänka ordentligt, för visst är det vid tjugofemårs ålder hjärnan börjar bli fullt utvecklad? Det kanske är därför allt börjar kännas så apokalyptiskt, som om allt var över fast det egentligen precis bara har börjat.

Underligt nog bryts inte min förtrollning förrän efter spelningen. Jag har ingen aning om hur länge vi har stått där, ingen aning om hur många låtar som har spelats, jag vet bara att det var fantastiskt och att jag känner en oväntad pepp inför att börja spela trummor, ja varför inte?

Plötsligt tar min syster tag i min arm, drar mig till sig och viskar att Jens Lekman står precis bakom mig. På en sekund är jag tillbaka nere på jorden, och känner på en gång hur trött jag är på precis varenda människa inne på Pustervik. Måste ut. Nu.

Men det var fint så länge det varade. Tack El Perro del Mar för att jag fick ett tillfälle att verkligen på riktigt njuta av musik och fara tillbaka till just den där underbara känslan av att sväva iväg till ljuva rytmiska toner.

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)