Anemoia – nostalgi för det jag aldrig levt

anemoia

Yesterdays, yesterdays. Days I knew as happy sweet. Sequestered days. Olden days, golden days. Days of mad romance and love…

Billie Holidays känsliga röst nästan viskar ur grammofonen. En dov trumpet droppar toner som får lyssnarna att rysa. Klänningar i dova färger och rödvin. Cigarettrök och samtal om viktiga ämnen. Ordet ”pretto” är inte uppfunnet och det är okej att ha basker för att det är snyggt. Det finns en väldans massa anledningar till att inte vilja ha 40-talet tillbaka, ändå är det något som får mig att längta dit. Fastän jag inte var född då och inte minns det årtiondet. Trots att inte ens mina föräldrar var födda då.

På sin blogg The Dictionary of Obscure Sorrows ger John Koeing förslag på ord till känslor som det inte finns ord för i det engelska språket. Ett av dem är ”anemoia” – att känna nostalgi inför en tid du själv aldrig har upplevt. Starka känslor av nostalgi tar lätt tag i mig, men inte i första hand nostalgi inför mitt eget liv eller saker jag har upplevt. Utan just för de där svunna tiderna som aldrig kommer komma igen, tider och företeelser som jag föddes för sent för eller var för liten för att hinna uppleva. Hur glad jag än är över att jag slipper vara stressad över att släktingar, vänner, eller jag själv, ska bli bränd på bål för häxeri eller inse att jag är gravid och att det finns inte ett jota jag kan göra för att slippa vara det, så blir jag ändå uppfylld av tanken på ”förr”. Vilket förr det handlar om är inte lika noga, tanken på en nattklubb i Rom 1995 och en dansbanekväll i Mora på 50-talet ger mig samma rysande känslor av välbehag.

Men jag vet ju att romantisering av tider som flytt är en krydda som man kan pudra sina dagdrömmar med men absolut inget mer. För vad längtar man egentligen efter? Antagligen känslan av helhet och kontroll, att jag nu ingår i det här färdiga, avgränsade konceptet där de här uttrycken och förutsättningarna gäller och det som kommer komma efter är redan bestämt. Därför kan man bara luta sig tillbaka och njuta av den tid som är nu. Men så har det såklart aldrig funkat. Tiden har aldrig stått stilla och de individuella upplevelserna och situationerna är starkare än övergripande paradigm och epoker. Och precis som nationalism så är nostalgi en känsla som bygger på föreställningar om gemenskap och sammanhang som inte har så mycket med den faktiska verkligheten att göra. En känsla av överblick och mening. Men som är bara just det – en känsla.

Sad am I, glad am I. For today I’m dreamin’ of yesterdays.

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)