Mitt fantastiska självförtroende

img_3138

Jag står och tittar på mig själv i badrumsspegeln. Istället för det annars gulbleka kaklet skapar duschdraperiet med strandtema ett paradis bakom mig. Det är den tiden i månaden igen och mitt vanligtvis kritvita ansikte lyser rött av alla finnar som tycks öka i tusental. Fan. Kommer jag någonsin växa ifrån det här?

Något jag har lagt märke till, och som jag till en början ofta gottat mig i, är att det i många kretsar tycks vara högst aktuellt med medvetenhet och ”self love”, kanske nu mer än någonsin. Äntligen är det okej att faktiskt vara bekväm i sitt eget skinn. Bort med kassa ideal! Men nutidens medvetenhet har knappast injicerat mig med ett nyfunnet självförtroende, jag har snarare åkt på ett smärre bakslag. Det här med självkänsla har alltid varit en känslig sak och det är när jag står där och inspekterar varje krater som formats på min hy sedan jag var elva år och varje skavank som hängt med sedan barnsben, som jag inser att jag har tappat bort mig själv i ekvationen. Eller snarare att ekvationen har hoppat över flera steg.

Flera livstider har gått åt att skapa, radikalisera och leva upp till omöjliga ideal och nu förväntas vi göra en helomvändning över en dag. Jag märker hur jag skäms. Inte bara över de särdrag som jag indoktrinerats att se som mina fel och brister, utan jag skäms över det faktum att jag skäms. Jag skäms över att jag står under badrumsbelysningen och debatterar med mig själv huruvida jag ska täcka över allt det där jag tycker mindre om eller om jag ska bita ihop, följa strömmen och älska varje skavank precis som den är. Svaret verkar självklart. Istället fejkar jag ett självförtroende jag inte har.

I ett samhälle där något så fantastiskt som självförtroende tycks ha blivit den nya lilla svarta, vill jag inget hellre än att passa in. Istället uppstår en slags dubbelbestraffning. Är det tabu att inte alltid vara nöjd med precis den jag är? Jag missunnar ingen självförtroende eller självsäkerhet och tro mig, det handlar inte om att uppmuntra självhat. Som de flesta av oss nog har fått höra åtminstone en gång, handlar det om att inget bara är svart eller vitt. Mitt självförtroende är en gråskala. Jag kommer hinna älska, hata, beundra, ogilla, skämmas, förvånas och tröttna på mig själv, allt under en och samma livstid. Vem försöker jag lura? Jag kommer antagligen hinna känna allt det här under en och samma dag.

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)