Att tagga till eller tagga ner – det är frågan

20171011_151048Medeltiden varade i tusen år.

Den tanken vill inte släppa taget om mig. Medeltiden varade i tusen år. I historieundervisningen i skolan läste vi om häxprocesser och digerdöd men av förklarliga skäl så var det den moderna historien, eller snarare vissa utvalda delar av 1900-talet, som stod i fokus. Men medeltiden, den dunkla, mystiska, onda tiden, känns för mig som någonting obehagligt och längesedan, som tack och lov blåste över rätt fort. Om jag tänker på medeltiden i ljusare dager så är i det i sagans form a la Ronja Rövardotter och Robin Hood. I verkligheten sög det, har man ju hört.

Medeltiden varade i tusen år. Backar man tusen år bakåt i tiden från 2017 så hamnar man på år 1017. Medeltiden pågick alltså under dubbelt så lång tid som den tid som förflutit sedan dess att vi trädde ur den. Tanken får det att suga till i magen, som om jag stod på en hög höjd. Dessa tidsbestämmelser är såklart historiekonstruktivistiska påfund och avgränsningarna är inte så skarpa i verkligheten. Men ändå – de århundraden som har förflutit sedan 1500-talet och början på ”den nya tiden” känns plötsligt som en liten vindpust på den mänskliga historiens hav.

I detta hav simmar jag. Till skillnad från medeltidsmänniskan så simmar jag runt i havet iförd anständig baddräkt och med flera simborgarmärken i bagaget. Skulle olyckan trots allt vara framme hinner någon förhoppningsvis ringa 112. Havet är detsamma, de grundläggande villkoren delar jag med mina förfäder – trots det är förutsättningarna så olika. Har jag tur får jag leva ett långt, gott liv och stilla somna in runt sisådär nittio års ålder. Mitt liv kommer i så fall ha pågått dubbelt så länge som den genomsnittlige medeltidsmänniskans. Förhoppningsvis kommer en massa yngre bekantskaper i mitt liv, som jag ännu inte känner, prata om min bortgång och säga att ”vad skönt för Ingrid att hon har fått somna in, man hoppas ju att man själv får dö sådär fridfullt och ha en så behaglig ålderdom. Hon slapp ju ligga och tyna bort. Men det var lika bra att hon fick gå vidare, det var dags nu. Vilken tur att grannen ville ta sig an Murre.” Man kommer minnas mig som en av de där som fick leva riktigt länge. En lyckans ost. Vad som kommer hända härifrån fram till den där dagen är upp till mig. Eller är det det?

Är det upp till mig hur saker och ting blir? Två olika attityder brottas med varandra när jag funderar över hur jag bäst ska förhålla mig till den tid jag har här. Ska jag anstränga mig eller inte? Ska jag ligga och flyta på vattenytan och titta på molnformationer eller simma på som en galning för att få se nya horisonter? Ska jag försöka squeezea ur det mesta av min vardag – göra alla de där sakerna jag vill göra – men också de saker jag känner att jag borde uträtta, för att göra den här världen till en mer dräglig plats? Eller ska jag avskriva mig allt ansvar och bara låta saker ske? Det jag gör under den lilla tid jag har betyder kanske inte ett skit? Vi är så många människor som någon gång har levt och som lever just nu. Ifall jag väljer att skaffa katt eller barn eller rockband spelar faktiskt ingen som helst roll.

Svaret på dessa frågor är väl det gamla vanliga – att välja någon slags medelväg. Inte smita ifrån mitt ansvar som medmänniska och jordbo, men heller inte tro att allt står och faller på om jag väljer ekologiskt tvättmedel eller inte. Att betala medlemsavgiften till Greenpeace och säga ifrån ifall någon blir trakasserad på spårvagnen är viktigt, men i sann jantelagsanda är det också viktigt att inse att jag inte är Rosa Parks för det. För att göra en verklig förändring krävs normbrytande, mod och mer distans till den egna kulturen än vad jag tror är möjligt att greppa på förhand. Att ha det som moralisk ledstjärna är otroligt viktigt, men tror jag att jag uträttar det varje gång jag lyssnar på Maria går på vägen så urartar projektet i självgodhet och arrogans.

Men funderade medeltidsmänniskan över detta? Vaknade hon varje morgon och undrade vad hennes roll i detta spektakel egentligen är? Om jag hade fötts i samma kropp på samma plats men i en annan tid, hade jag då traskat runt i någon myr och grunnat över dessa frågor eller hade jag bara plockat torven och peppat inför den helstekta grisen som jag kommer få äta vid midvinterblotet om två månader? Oavsett så kan jag konstatera följande: jag vet att jag är viktig som ett subjekt eftersom att jag upplever saker och har relationer till andra människor. Men är jag viktig som droppe i det här havet? Det vette fan.

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)