Inbjudan

Bea HolmbergFoto: Bea Holmberg

Hon stod framför kylskåpet och tittade på kortet som hängde ensamt på den stora vita, blanka ytan. En magnet från semesterresan på Kreta höll fast det hårt. Hon drog loss den och stod en stund med kortet i handen. Det var gjort av tjockt, vitt papper och den guldiga texten på framsidan skickade solkatter runt det lilla köket. En pastellfärgad blomkrans ramade in namnet och siffran som symboliserade ett vuxet liv som skulle ta sin början. Hon slängde kortet i soptunnan. Hon stod ju fullt påklädd med skorna i handen. Hon behövde inte längre påminnas om att hon skulle iväg ikväll.

Det hade regnat fyra dagar i sträck. Himlen hade precis klarnat och den började bli rosa av solen som höll på att försvinna ner. Kallpratet spred sig över gräsmattan och alla påpekade vilken tur det var att det var uppehåll just ikväll. Hon hade pratat med den här kvinnan så länge nu att klackarna hade börjat sjunka genom den blöta jorden. De blänkande, silvriga skorna var spräckliga av grå lera. Kvinnan berättade om en kille på hennes jobb, vars mosters kusins mans morfars syster kände en kvinna som också hade hyrt den här herrgården en gång för en fest. Det enda som syntes var att kvinnan var kär i killen på jobbet.

Hon vänder sig om och ser två tjejer komma emot henne. Hon känner igen dem från sin klass under gymnasiet. Hon hinner inte räkna ut hur länge sedan det var hon såg dem innan de står framför henne. Det sista som är kvar av solen på himlen lyser starkt när den träffar deras hårda, små väskor. Det kommer frågor kors och tvärs ur de båda munnarna. Var hon fortfarande tillsammans med den där killen? Hade han blivit kär i någon annan eller varför hade han stuckit? Med sina breda leenden rev de upp allt som hon hade försökt laga. Hon ville inte tänka på det mer och speciellt inte ikväll. Vad gjorde hon egentligen nu för tiden? Hur länge kunde man egentligen vara sjukskriven?

Först slog rumpan i, sedan var hela hon under vatten. De vita, skummande bubblorna la sig på en sekund och hon såg hur den röda kjolen svepte fritt och de silvriga skorna sjönk till bottnen på poolen. Ljusslingorna som hängde i träden blev till små strålkastare ner genom vattnet och nådde ända till botten. Det gick inte att urskilja något av det som sades uppe på gräsmattan. Vattnet stängde ut det skarpa sorlet och kvar blev bara ett dunkelt brus. Ett brus som förlamade henne. Det gjorde hennes ben, armar, fötter och händer svävande.

Hennes huvud blev som tömt på tankar av vattnet som trängde in genom öronen. Hon undrade hur länge det var okej att ligga kvar där under.

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)