Jag har hatat #metoo

metoo

Jag har hatat #metoo. Det har fått mig att stänga ner. Jag har velat värja mig, skjuta det långt, långt ifrån mig, och när det inte funkade gick jag sönder. Det gick rakt in i hjärtat. Jag har legat i sängen tre dagar i sträck.

Första kvällen mardrömde jag att jag våldtog mig själv under gevärshot, och att det var skönt. Sedan, i någon dimma drömde jag att min kompis våldtog mig, att han sprutade mig i ögat. Jag har inte orkat vara vaken.

Det har varit jobbigt, men det är samtidigt så jävla bra. Jag är glad över att detta tar ett steg in i vårt kollektiva medvetande. Okej detta har funnits i alla kvinnors (förutom Elizabeth Höglunds!?!?!) medvetande sedan urminnes tider, men nu fattar övriga också. Nu kan de inte gömma sig, skydda sig, bagatellisera längre. På samma sätt som inte jag kan skydda mig.

Jag började att skriva en annan text förra veckan. Den förklarade vad jag har varit med om. Jag vet att den kille som gjort mig som mest illa inte kommer att kännas vid sin skuld. Han kommer nu, precis som då, fnissa åt att jag tagit illa vid mig. Den vetskapen gjorde att jag inte kunde, även om jag ville, publicera den texten. Det är min förlorade fight. Men på det stora hela vinner vi fan detta. Vi har varandras ryggar. Så många som vågar dela med sig av så vitt skilda, vidriga övergrepp. Så många som har insett att en hand på rumpan, sexuella inviter från främmande män på vagnen, allt det där som vi innan har svalt med ett ”äh det är väl inte så illa” och med en klump i magen. Det har vi nu gemensamt bestämt oss för att det FAN INTE ÄR OK LÄNGRE. Det är vi förövade som har bestämt det, för en gångs skull.

Och för att svara alla idiotiska kommentarer om att killar inte vågar flörta/ snegla på en kollega/ göra någonting alls överhuvudtaget längre. Jag har legat utslagen. Den som har tagit hand om mig är en person med kuk, en person som jag egentligen borde vara rädd för. De allra flesta våldtäkter sker i hemmet. Jag borde inte lita på min kille, av erfarenhet borde jag springa åt andra hållet. Men det är inte så det funkar. Anledningen till att vi suckar över ”inte alla män-kommentarer” är för att de kommentarerna missar poängen. Jo alla män är en del av problemet, men inte alla män vill upprätthålla de skadliga strukturerna. Jag har behövt hjälp. Dessa dagar har jag inte kunnat ta mig igenom vardagen. Den som har matat mig, den som tagit tyngden från mig axlar är min allierade, min kukbärande partner. När jag gråtandes, hulkande, inte kunde skriva #metoo. När jag skämdes över att jag inte kunde vara en del av revolutionen, när jag hade ångest över att jag inte kunde publicera texten om mina övergrepp, då var det han som kramade mig. Och han sa: ”Emilia, när du vill, när du har chans, när du kan, då kan du berätta och det kommer vara precis lika viktigt som det är idag.”

 

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)