Lördag 30 september- En passiv aktivists upplevelser

Heden

Jag går mot Heden med en oroande föraning om att det är denna dag vi kommer tänka på när vi i framtiden nämner Göteborgskravallerna. Dagen innan har vi suttit och druckit vin kring ett köksbord och pratat om hur man ska bete sig i motdemonstrationen. ”Jag är rädd för att bli skadad” säger någon. Det är inte enbart NMR vi är rädda för, vi är rädda för polisen också. ”Man måste inte stå längst fram i skottlinjen” säger jag som om att det på något sätt skulle lugna.

Så när jag går i allén mot heden med den där bubblande, inte nödvändigtvis oroliga, känslan i kroppen överhör jag en kvinna framför mig, med ett barn i vardera hand. Hon har mörk hy. Barnen frågar varför det är så mycket människor ute på stan, varför är alla här? ”För att visa kärlek. För att visa att alla människor är lika mycket värda. För att alla ska ha rätt att älska vem dem vill.” Och jag börjar gråta.

När vi står på Heden med alla tusentals människor blir det absurt att tänka att vi skulle tiga ihjäl rasismen. Som om det där med att ignorera en mobbare för att få den att sluta skulle kunna översättas till en strategi mot hat, våld och terror. Det är inte NMR vi är här för. Det är för alla dem som är på gränsen, som funderar över om SD kanske har rätt ändå, för dem som vacklar. Det är för att visa dem att vi är så jävla många fler. Det är för att visa att de där sjuka åsikterna inte får stå oemotsagda. Det funkar inte att tiga ihjäl hat.

Kanske känner vi på oss från början att NMR inte kommer ta sig till Sten sturegatan. De vill ju trots allt ta en annan väg, och de är inte kända för att lyda polisens order. Men även om de skulle marschera förbi, är avspärrningarna såpass väl tilltagna att det är svårt att se vägen där de ska gå. Motdemonstranterna börjar märka detta, och ur folkhopen går unga svartklädda, en del maskerade, killar och tjejer i rask takt mot korsvägen-hållet. Vi funderar på att följa efter, men vi vet ännu inte om polisen kommer att hålla NMR på plats. Vi vet inte hur farligt det är. Det känns tryggt i denna folkmassan.

När vi väntar på NMR, väntar på att få skrika, hörs en smäll. Hela Heden blir tyst. Nu börjar det, tänker jag. Folk scrollar frenetiskt mellan nyhetsrapporteringarna i sin telefoner. Jag ser aldrig NMR. De själva har börjat fucka med polisen. Så, helt plötsligt, drar samtliga piketbussar och polisbilar från Heden till ICA Focus där nazisterna nu står stilla. När poliserna är borta välter motdemonstranterna staketen och vi börjar gå den omvända demonstrationsvägen. Vi skriker att inga nazister ska få vara på Några gator. Vi blir stoppade av uppställda poliser, men de släpper snart igenom oss. Någon high fivear en polis. Idag är de på vår sida.

Vi börjar förstå att NMR inte ska någonstans, de har pajat det för sig själva. Och trots att vi inte stått längst fram, trots att vi inte slagits, trots att jag inte sett skymten av en NMRare så känns det som en seger. De känns inte lika skrämmande längre. Senare, på Scener & Samtal på Världskulturmuseet, berör alla samtal på något sätt det som sker ute på stan, och personerna på scen knådar fram orden som vi själva försökt formulera i huvudet under dagen. Vi får uttryck för de tankar som inte kan sägas genom slagord som skriks. För att parafrasera Tone Schunnesson: här kan vi föra samtalen som inte har ett ”ja” eller ett ”nej”.

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)