Min nakna Sanning

droppen

Solen glittrar vackert i det turkosblåa havet när jag lite försiktigt vacklade går ner i det underbara vattnet. Det hade på något vis känts ännu jobbigare att ramla omkull nu, när en ska vara ett med naturen, helt naken och befinna sig i den där fantastiskt harmoniska balansen som bara sker vid ett nakenbad. Men jag klarar mig, trots det vassa stenarna, och flyter iväg bortåt, utåt i det adriatiska havet. Det här är nog det bästa jag vet.

Jag har under den senaste tiden börjat funderar över det här med nakenbad, eller nudism eller ännu hellre, naturism kanske vi ska kalla det. Att bada utan badkläder på sig har historiskt sett inte varit speciellt ovanligt, och än idag är ni säkert många därute som passar på. Kanske med nära vänner, familj eller på fyllan…men då alltid på en avskild plats, kanske på en vacker klippa där ingen främmande eller ovälkommen gäst kan komma och störa det sjuka som håller på att hända. Nej. Så knäppt tycker jag faktiskt inte att det är. Faktum är att jag avskyr blöta badkläder och är av uppfattningen att nakenbad är något av det härligaste en kan ägna sig åt (lätt topp tre på min lista av härligheter i alla fall).

Men hur ligger det egentligen till med naturismen idag? Det känns som att trenden som exploderade på sjuttiotalet och levde vidare i Sverige under åttiotalet har tagit ett par steg tillbaka. Sorgligt kan man tycka, då det enligt naturisternas egen filosofi är oerhört frigörande och utvecklande för människan att gå omkring naken. Framför allt barn ska tydligen få ett bättre självförtroende och utvecklas på ett mer uppfyllande vis om de får vara nakna mycket.

I skrivande stund befinner jag mig på en mycket vacker ö i Kroatien, landet som utav en händelse är kända för sina många naturiststränder. Just på vår lilla ö är det inte skyltat om någon specifik nakenstrand, men lite inofficiellt har det bildats ett naturisthäng på en mycket liten men vackerstrand som ligger inklämd mellan den stora stranden med dunkade musik och den hundvänliga s tranden. Jag tänker att jag inte ska vara sämre utan min plan under denna vistelse är givetvis att testa den lilla, men mycket mysiga, naturiststranden.

Hittills har sommaren endast bjudit mig på ett enda nakenbad, då i Gullholmens hamn i slutet av juli, dock var detta vid elvatiden på kvällen och det var helt mörkt om man bortser från gatlyktorna i hamnen. Eventuellt var det några chockade seglarfolk som skymtade mig från sina båtar (samt gubben som patrullerar hamnen om kvällarna) men jag kunde ju lika gärna haft på mig en vit baddräkt! Men denna gång är upplevelsen en helt annan.

Efter att ha tillbringat ett par dagar på Vis vågar jag mig ner till den mysiga lilla inofficiella naturiststranden och redan så här tidigt på förmiddagen sitter det ett litet gäng där på stranden. Ett äldre par, kanske i sjuttioårsålder, givetvis helt nakna samt ett yngre sällskap där endast kvinnan är naken. Det är alltså en person på stranden iförd badbyxor! Men de andra verkar inte hata honom för det, och det är ju som sagt inget krav på nakenheten, ingen nakenpolis som kommer springandes och skriker att han måste klä av sig, det var ju för väl.

Jag noterar att de två sällskapen ligger en bit ifrån varandra, nästan i varsitt hörn av den lilla stranden, så jag bestämmer mig för att placerar mig mitt emellan dem. Resterande timme flyter på utan att jag egentligen tänker på någon nakenhet eller icke-nakenhet, men jag måste säga att jag

Efter att ha tillbringat en förmiddag i denna idylliska sfär går det ju inte att låta bli att funderar på varför det inte är såhär på alla stränder? Om det är erotik och sexualisering av kroppar man vill undvika genom att krångla på sig en tajt bikini så undrar jag om vi inte är grundlurade, för är det inte en vedertagen sanning att det är mer upphetsande med någon som är nästan naken än helt avklädd? Men det är kanske mer komplicerat än att vi är fångade i en sexistisk nyliberalistisk bubbla, eller?

Jag hade gladeligen levt i en värld där något så banalt som våra kön inte hade spelat någon roll eller varit så laddat, trots det att jag lider av lätt kukfobi som i och för sig har blivit något bättre då jag lever tillsammans med en kukbärare. Men jag tror nog att det kommer dröja mycket länge innan tabut kring nakenhet försvinner, om någonsin, från vår kultur. Dock finns det härliga undantag från denna trista verklighet. Jag minns en gång då jag var ute tillsammans med min barndomsvän och hennes familj, och då helt plötsligt utan förvarning skulle alla bada nakna (jag var ändå typ tolv så det skulle kunna ha känts rätt märkligt ) men av någon anledning så gjorde det inte det och jag, liksom resten av hennes familj, badade nakna från den vackra klippan i Bohuslän. Det hade ju varit mer konstigt om jag hade varit den enda med badkläder på, och blivit det fåniga och pryda barnet.

Hur som helst känner jag efter sommarens strapatser att jag helst skippar badkläderna i framtiden, och till alla naturister där ute, tror bestämt att jag vill gå med i klubben. För vore det inte härligt att ha det härligare?

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)