Ö-kända turistfällor – jakten på det försvunna nuet

Screenshot_20180703-203900_Instagram”Kolla skarven till höger! Den bildades när de nordamerikanska och eurasiska kontinentalplattorna drogs isär och det välde upp lava.”

Min kunnige isländske vän pekar på en enorm grå stenådra. Den slingrar sig bredvid vägen där vi far fram i den lilla bilen. Ådran bildar en naturlig mur i landskapet. Bakom den tornar enorma, snöklädda berg. Solen lyser skarp i ögonen när vi kränger fram på de smala vägarna. Kurvorna är skarpa och jag är glad att det inte är jag som kör. Från motsatt håll kommer en karavan av cyklister med Haglöfsväskor och tält fastspända på pakethållaren. Vi befinner oss i Þingvellir nationalpark, ett av UNESCOs världsarvsklassade områden som ligger beläget några mil nordost om Reykjavik. Kilometer efter kilometer breder de mest storslagna vyer jag någonsin sett ut sig. Stelnad lava från längesedan täcker marken och asfaltsvägen är det enda tydliga spåret efter mänsklig aktivitet. Vi kommer fram till en rastplats, kliver ur bilen och börjar gå genom skogen. Fåglarna som kvittrar har andra läten än vad jag är van vid och den orörda mossan med sina buskar av ljung lyser i lila, orange, vitt och grönt. Från de små granarna hänger klasar med lav och ett dånande brus hörs längre fram. Skogen glesnar och vi kommer fram till Öxarárfoss, Islands enda ”artificiella” vattenfall. För över tusen år sedan yxade man upp en skåra i berget för att vattnet skulle rinna ner och förse området med dricksvatten. Här hölls år 930 det första Alltinget, också kallat världens första demokratiska parlament. Min vän pekar på ett berg långt bort i fjärran – den lilla klippan som sticker upp är Katos borg. Det är tydligen här stora delar av Bröderna Lejonhjärta spelades in. Jag dricker det kalla vattnet, andas den klara luften och känner den ljumma vinden mot ansiktet. Tittar och tittar och försöker ta in det överjordiskt vackra landskapet. Att allt detta finns på samma jordklot som infarten till Borlänge är svårt att förstå.

Men trots allt det vackra som omger mig kliar det i mig av frustration. Det är som om jag inte riktigt, riktigt är där. Som om jag inte helt och fullt kan gå upp i allt det underbara och låta det genomsyra mig. Det ligger en dimma mellan mig och Þingvellir. Kalla det för stress, depp eller brist på mental närvaro – att vara på så här sinnessjukt vackra platser väcker ofta en sorg i mig, en sorg över att inte kunna ta in platsen på riktigt. Att ha möjlighet att resa och se nya ställen är som bekant en lyx och kanske är det därför jag känner mig så uppgiven när den där ilande lyckokänslan helt enkelt inte vill infinna sig. Den där känslan av att nu händer livet. Det här kommer jag i framtiden berätta för mina polare på mitt seniorboende. Den där känslan av att livet är ett mirakel, och det fantastiska i att just jag fick vara med. Men den kommer inte. Att den däremot kan dyka upp en vanlig tisdagsmorgon i oktober med en 7-Elevenkaffe i handen och Dolly Parton i lurarna är för mig ett mysterium. Men kanske är det det fina med det mänskliga (känslo)livet – det är helt enkelt inte en maskin där man kan trycka på en knapp för att få en viss effekt. Idén om att det är så det skulle funka är kanske turismmaskineriets starkast drivande motor – res hit så kommer du känna så här! Gör detta så blir du den här! Föreställningen om att vissa upplevelser ska väcka en förutbestämd känslomässig reaktion i oss är batteriet som driver konsumtionssamhället och varför skulle just turismen stå utanför?

Tre miljoner turister besöker varje år Island, ett land med trehundratusen invånare. Min vän berättar att det bland många islänningar finns en trötthet över de stora mängder turister som besöker landet utan att respektera de starka naturkrafter som råder på ön. Flertalet turister har omkommit i tragiska olyckor, andra har klarat sig till följd av dyra räddningsinsatser. En annan, mindre dramatisk, baksida är den omfattande nedskräpning som sker i turismens fotspår och den allmänt nonchalanta attityd som verkar komma med semestrande på annan ort. Expressen publicerade den 23 juni en artikel om en annan turisttät ö, grekiska Santorini, och den förödande effekt som turismen har på ön. Befolkningen har inte längre möjlighet att bo kvar när bostadspriserna skjuter i höjden och där det förr fanns odlingar och jordbruk kryllar det nu av hotellkomplex och restaurangkedjor. Trafiken, renhållningen och energiförbrukningen blir under turistsäsongen ohanterbar. Samtidigt lägger flygbolag, resebyråer och hotellkedjor stor möda på att få oss att vilja resa och se nya platser. En längtan som i sig inte behöver vara negativ men som i kombination med starka ekonomiska intressen utgör ett stort problem för både människor och natur. Vilket såklart blir paradoxalt – det var ju lusten att få uppleva något nytt och avkopplande som var anledningen till att den där flygbiljetten införskaffades från första början.

Är lösningen att aldrig lämna sin bakgård och bara se andra ställen och miljöer på Planet Earth? Kanske inte. En värld där vi inte rör oss mellan olika platser är såklart inte önskvärd. Och som motgift till miljöförstöring i alla tänkbara former är det viktigare än någonsin att vi faktiskt är i naturen, som en påminnelse om vad det är vi är på väg att förlora. På vägen tillbaka till Reykjavik, när jag ser vulkanerna som svishar förbi, tänker jag att naturen med sitt uppenbara egenvärde alltid är värd besöket. Trots det kan jag inte skaka av mig känslan av obehag. Jag befinner mig mitt emellan två kontinentalplattor, solen går inte ner en enda gång under hela veckan men jag undrar hur man egentligen kan veta om en upplevelse tillhör en själv eller om den är någon annans kassako.

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)