Två i en – the origin of love

hjärtan

Det vore mysigt om kärleken var som Platon målar upp det i sitt Symposium, att alla egentligen bara letar efter sin själsfrände, andra halvan till vår helhet. För att beskriva det kort och mycket förenklat menar alltså Platon att människan från början var indelade i tre kön: kvinnor, män och androgyner. En hel person hade av två huvuden, fyra armar och fyra ben, alltså två i en. Men Zeus blev less på människans högmod och bestämde sig för att splittra alla i två. Efter detta söker vi alla efter sin andra hälft – och där har vi the origin of love. Som de sjunger så vackert i Hedwig and the Angry Inch: Last time I saw you, We had just split in two.

Första gången jag ”såg” min, låt oss kalla hen Halvan, var när jag läste hens namn på en pdf över antagna till en folkhögskola, mitt namn stod då också, som ni förstår, med på listan. Som den millennial jag är sökte jag upp alla namn på facebook och såg för första gången hens lilla ansikte. Det var på den tiden då lejonparten av ens jämnåriga hade profilbilder med studenttema, och så även Halvan. Bilden var tagen i någons föräldrahems trädgård, hen hade en tjusig liten outfit och såg sådär tokigt full ut som var kutym för många mellan 16-19 års profilbilder. Jag tyckte Halvan var snygg, men jag tyckte också att kommentarerna från jämnåriga polare var lite töntiga. De innehöll typ ”sexig ;P ses ikväll o blir fullaaa, baby”. Kanske inte riktigt så illa, men ni fattar grejen. Nu vet jag att det rimligen inte är som i Platons Symposium och förväntar mig inte att en annan människa ska göra mig hel, för det är jag väl redan då. Det var inte heller det jag tänkte när jag såg hens profilbild att; ”där är hen, min andrahälft”. Men det är något med tanken ”själsfrände” som tjusar, mitt bättre vetande till trots. Vi kan kalla det den monogama heliga graalen. Om vi säger det skulle en kunna se sitt kärleksliv, med trista tinderdejter och dåliga ligg, som en eskapad – sökandet efter sin förlorade halva. Jag sökte dig och fann mitt hjärta och hela det där, det känns ju tröstande. Det är väl inte för intet som “äventyr” och “kärlekshistoria” står som synonymer.

Första gången jag misstänkte att jag kanske kände mer än vänskapliga känslor för Halvan var på en återträff på den folkhögskola vi då gått på och lämnat. Jag var då i ett förhållande med en annan, bodde i en annan stad och hade ett annat liv. På kvällen för återträffen utspelade sig en fest där Halvan pratade rätt mycket med en mycket irriterande person. När jag bestämde mig för att gå hem ville Halvan stanna kvar på festen, möjligtvis för att fortsätta prata med tidigare nämnd irriterande person, vilket kastade mig in i en ofrivillig bärsärkagång, maskerat som ”fylletokeri”. Jag kastade utemöbler i ån, slet upp en blompinne ur någons rabatt för att sedan hitta en valaffisch på Annie Lööf och använda blompinnen som verktyg för att HACKA bort hennes ansikte. Efter detta bestämde jag mig för att klättra över den tågräls som skär genom staden och sedan tumla ner i någons trädgård. Mitt något obekväma sällskap fick be mig att sansa mig när jag på en industritomt, utstötande djuriska ljud försökte, utan framgång bör tilläggas, välta ett traktordäck. Smutsig, blåslagen och omtumlad av det raserirus som började avta gick jag hem och sov. Morgonen efter frågade sällskapet om jag kanske var lite kär i Halvan, det jag avfärdade med ett skratt och återgick till mitt andra liv som om inget hade hänt.

Ser vi mitt kärleksliv som ett äventyr var jag alltså någon slags Don Quijote, som genom att hacka bort ansiktet på Centerns partiledare och kasta medelklassiga utemöbler i ån försökte kuva mina obestämda känslor, hacka bort dom. Allt detta utan framgång skulle det visa sig. Första gången jag förstod att jag nog var kär i Halvan ändå var morgonen efter ännu ett raseriutbrott, ca tre år efter det ovan nämnda. Jag hade då suttit och skällt ut hen på en mycket lång spårvagnsresa hem från stay out west, till den lägenheten vi nu delar, då som vänner nu som par. Anledningen: Halvan hade raggat lite på en person trots att jag väldigt tydligt uttryckt min ovilja inför detta. Den konversationen såg ut ungefär såhär; jag väser ”raggar du på hen dör du!!”, Halvan säger ”va?”. Hur som helst spenderar jag hela kvällen med att vara oförklarligt arg, för att sedan på spårvagnen, ca 04:30, säga saker som ”du är så jävla illojal”, ”du kommer aldrig att träffa någon om du håller på såhär” och när mitt raseri blev ifrågasatt: ”det är något fel på dig!”. Morgonen efter malde en minst sagt påtaglig ångest i mig och jag insåg att nu får det vara slut med det här, vad det nu var. Så jag skaffade tinder och gick på fyra tinderdejter varav samtliga studerade på samma institution som jag, vilket fick jobbiga konsekvenser, men det är en annan historia.

Första gången jag fick känna på kärlek med Halvan var drygt fem år efter pdf:en, tre år efter att jag hackat ansiktet av Annie Lööf och en månad efter spårvagnsraseriet. Efter ett vuxet antal glas vin låg vi i Halvans säng och jag läste på skoj högt ur Ready Player One, vilket är en rätt dålig bok. När Halvan då började skeda mig fick jag en stark känsla av fight or flight och hanterade detta med att läsa ut hela boken. När jag till sist, torr i munnen och röd i ögonen, ca två timmar senare var färdig, inklusive efter- och baksidetext, tagit upp en ny bok och lagt ner den, pussades vi för första gången. Första gången vi hade sex var en dag senare och då ger jag Halvan en könssjukdom. Jag får reda på att jag har den för att hen får symtom jag själv varit skonad från. Halvan berättar det för mig när jag står och diskar och säger lugnt ”jag tror vi har herpes”. Jag tänkte att nu är vi nära det Platon menade med själsfrände – två i en (könssjukdom).

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)