Ja jag är kändiskåt, hurså? – En dag på Bokmässan 2015

kändiskåt

Bild: Fanny Lehmann

Att leva i och spegla sin samtid. Jag står utanför seminariesal K3 och läser på lappen uppsatt på dörren. Under seminarietiteln står fyra namn varav två är orsaken till att jag befinner mig just här just nu och ingen annanstans i myllrets kaos som är Bokmässan 2015. Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Många känner säkert igen de namnen från deras podcast En varg söker sin pod, men orsaken till att de är här idag är för att prata om deras gemensamma bok Kära Liv och Caroline. Som jag förstås har köpt vid Natur & Kulturs monter medan jag brottades med diverse bibliotekarier, ”litteraturfolk” och korvätare, eftersom Natur & Kulturs monter råkar vara granne med ett kioskliknande bygge som bland annat säljer smörgåsar för 69 kronor, ett pris som får en att hulka medan man skakigt räcker fram sitt Visakort. För att inte tala om den ökända räksalladen som du kan köpa färdigförpackad för 200 spänn/låda.

Så där och då kunde jag inte precis påstå att jag levde life, men nu hade jag alltså tagit mig genom labyrinten av montrar, en labyrint vars största fasa inte är att gå vilse, utan vars största fasa är att gå vilse och helt plötsligt stå öga mot öga med Jan Guillou – mannen, myten och legenden. Och tro mig, risken för det är cirka 99 procent då han är, ö v e r a l l t. En kompis berättar en sann historia ur sitt bokmässeliv, om hur hen närmar sig vad hen tror sig vara Piratförlagets monter. Kommer fram och förundras över hur liten monter Piratförlaget har tillgång till i år (Piratförlaget är ju ändå ett ganska stort och ”viktigt” förlag). Inser sedan att detta bara är en filial av Piratförlaget endast tillägnad, just det, Jan Guillou.

Fast jag kan känna en viss irritation gentemot Jan Guillous tydligen magnetiska dragningskraft på bokmässefolk så måste jag ändå erkänna att även jag är ett offer för Bokmässans kändiskult. För jag själv känner besvikelsens hårda hand runt hjärtat när det står klart att både Liv och Caroline har fått förhinder och alltså inte kan närvara på seminariet jag ansträngt mig så för att hitta. Och även fast seminariet innehåller vissa intressanta inslag börjar det ändå tio minuter in att klia i fingrarna på mig. Öppnar Bokmässans app som har betett sig som en regelrätt diva under princip hela Bokmässan. Funkar aldrig när man vill men dyker upp på skärmen direkt efter att man kavlat upp den gigantiska kartan, som väller ut över golvet där folk trampar på den medan man förgäves försöker rabbla alfabetet medan man förbannar sig själv att man skolkade så mycket från orienteringen i skolan. Då när man står på förnedringens brant, farligt nära att tippa över och gå och sätta sig hos Ernst Kirchsteiger, då behagar appen äntligen lysa upp min skärm och jag kan återgå till en mer värdig och modern kändisjakt.

Ett verkligt intressant samtal jag går på handlar just om divor, nämligen bestämt Den sårade divan som är titeln på Karin Johanissons nya bok där hon har snokat runt i det gamla mentalsjukhuset Beckombergas journaler, då specifikt inriktad på konstnärerna Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjérten och Nelly Sachs som alla uppvisade vad som traditionellt sett betecknas som ”divafasoner”. Johanissons pratade om hur hon med boken vill problematisera hur galenskap hos kvinnor skapas, inte bara den klassiska förklaringen som utgår från att det bara är samhälleliga maktstrukturer och institutioner som definierar vad som är normalt, utan även undersöka hur exempelvis dessa kvinnor på ett plan, medvetet skapade sin egen galenskap. Jag köpte även denna bok, en bok av en kvinna som jag aldrig hört talas om och klappade mig själv på axeln och skrockade lätt. Åh nä så kändiskåt är jag ännu inte.

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)