Women in Jazz – Besök på en normlösande och normskapande festival

DSC_0016 (2)

Foto: Veronica Eriksson

Det är festivalens första kväll. Först upp på scen är bandet Ephemera. Amy K Bormet på sång och piano driver jazzfestivalen Washington Women in Jazz, och är nu här för att spela på första upplagan av festivalen med samma namn i Sverige, Göteborg. De blandar dundrande bas och trummor med finstämda cellomelodier. En av låtarna presenteras som en låt Amy skrev när hennes lärare sagt åt henne att alla hennes låtar var ”too girly”. Den fick namnet Girly Samba of Death and Destruction.

Women in Jazz Sweden pågår i tre dagar och tre kvällar. Dagar med seminarier blandat med musikinslag, och kvällar med konserter på jazzklubben Nefertiti. Hela jazzgenrens bredd representeras. Allt från improviserad sång över elektroniska ljudmattor, till nya tappningar av gamla standards. Det enda som inte syns till på scenen är män som spelar.

Det här är inte en festival som tränger undan män. Den ger plats åt kvinnor. Men visst säger det något att det likt så många andra gånger är merparten män som sköter det tekniska arbetet runt scenen. Frågor om kvotering väcks såklart under seminarierna. Själv kan jag inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker. Jag kan hålla med om att det känns dumt att välja bort något som är bra för att ge plats åt andra. Men debatten borde ju kanske ge mer fokus åt vad som får oss att tycka att något är bättre än något annat. Och att detta bättre i regel inkluderar män. Ofta gillar vi ju det vi känner till. Så det är väl inte så konstigt att vi gillar män om det bara är män vi ser? Jag är glad att Women in Jazz ger plats för en sådan diskussion.

Personer från många olika sammanhang finns representerade i seminarierna. Allt från musiker som kan tala av egna erfarenheter, till anställda på statliga myndigheter, som kan berätta om deras jämställdhetsarbete. Det är lättnad att få höra att det finns så mycket bra människor som faktiskt försöker göra någon skillnad. Anna Serner från Filminstitutet, som jobbar för jämställdhetsfrågor i filmbranschen, pratar om att möta varje argument med en åtgärd. Om någon frågar varför det finns så lite kvinnor i jazzen, så får vi se till att visa att det finns fler. Den här festivalen är exempel på en sådan åtgärd. Jag tror att det kan vara precis det här som behövs. Det räcker inte med att kvinnor spelar mer, och låtsas som att inget problem finns. Och det räcker inte med att bara prata om att problemet finns utan att göra något åt det.

Deprimerande statistik och historier som får ilskan att krypa i en blandas med hopp och glädje. Musiken, som ju är det allt bottnar i, och siffror som visar på att det långsamt långsamt faktiskt blir lite bättre, väger upp mot hopplösheten. Ett av de mest slående exemplen är statistik på att Viking Lines torsdagskvällar med livemusik (våren 2014) haft representation av kvinnliga musiker med en siffra på, 0%. Inte en enda kvinna. Däremot är det glädjande att höra att fler och fler kvinnor söker statligt stöd till musikprojekt. Men inte helt oväntat så ansöker ofta män om högre belopp än kvinnor. Mycket finns det kvar att jobba på.

Egentligen känner jag mig något motvillig till idén med evenemanget. Det behövs. Det tvivlar jag inte på. Men samtidigt bekräftar projektet de könsnormer som tanken är att bryta. Det förstärker idén om att vi är kvinnor, en grupp som sätts i motsats till de andra, männen. Risken är att fokus försvinner från musiken, för att i stället hamna på vilken könskategori den som spelar kan placeras i, och vad detta innebär. Målet som jag ser det, är att vi alla ska bli lika. Att vi inte ska dela in oss i olika tillhörigheter, utan låta musiken vara det som sammanför oss. Att enbart prata om kvinnor och män riskerar dessutom att överskugga all den andra diskriminering som finns i musikvärlden. Det finns fler grupper än de som kallar sig kvinnor som behöver få mer plats på jazzscenen. Jag hoppas att det här är början på ett återkommande evenemang. Men jag hoppas också att idén kan utvecklas till att inkludera fler. Inkludera de som inte vill könskategoriseras, och ifrågasätta varför allt ska delas in i kategorier.

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)