Hur Alex och Sigge och Strindberg dödar läslusten

bok

Jag pratar med en kompis om att läsa. Hon har i ett år försökt ta sig igenom Alex och Sigges bok om tid. Hon har också klagat på boken i ett år. Den är pissedålig säger hon till mig, jag säger att hon borde skita i att läsa den då men hon vill ”ta sig igenom den”. Såhär ett år senare har hon lagt undan boken, outläst. Hon säger att hon inte har känt någon läslust sedan hon var 18 år. Det är åtta år sedan. Det låter deppigt.

Jag är en sån där person som börjar läsa en bok och sedan eller samtidigt påbörjar en annan. Jag kan lägga ifrån mig en halvutläst bok och sedan börja om ett halvår senare. Ibland läser jag ut böckerna, ibland inte. Jag anser mig läsa ganska mycket. Om jag har hittat en bok jag gillar så knarkar jag den, drar i mig allt i ett andetag och sedan läser jag allt den författaren skrivit. Om min mamma har påbörjat en bok måste hon avsluta den. Även om den är pissedålig. Det är investerad tid, om boken inte blir utläst är tiden bortkastad. Jag ser det snarare som att jag inte vill kasta bort ännu mer tid.

När jag var tjugo år bestämde jag mig för att bara läsa klassiker. Det var det sämsta valet jag någonsin gjort. Jag tappade helt läslusten. Att läsa böcker av gamla vita gubbar fick inte en tjugoårig Emilia att inspireras, det fick mig att bli deppig. Jag stretade emot varje gång jag skulle påbörja nästa bok i min lista. Jag trodde att jag inte borde slösa bort värdefull lästid på chick-lit och populärlitteratur, sånt dravel jag läst tidigare. Nej nu skulle jag skaffa mig lite klass och stil. Det slutade med att jag läste ungdomsböcker i smyg, vem jag smög för vet jag inte.

Kanon är en samling (i detta fallet) böcker som anses extra, extra viktiga och bra. Något som bör ingå i allmänbildningen. Det finns listor, men ofta när vi pratar om kanon så är det på ett ganska abstrakt sätt. Typ, klassiska böcker som fått mycket utrymme i utbildning och i allmänheten. Strindberg, Almqvist, Moberg. Svenska små skatter att vårda och bevara, aka tvinga skolungdomar att läsa. Kanon är i princip bara några personers favoritböcker. Om nu vita gubbar på 1900-talet fick säga vilka böcker de gillade, så kanske det inte är så konstigt att de gillade böcker som speglade deras egen vardag och såg världen genom deras ögon.

Idag brukar vi prata om en ny och modern kanon. Och även om jag tycker att det är viktigt att lyfta litteratur som inte fått så mycket utrymme historiskt sett, så handlar det ju fortfarande bara om smak. Är det inte helt värdelöst att en liten klick ska få bestämma vilka verk som är värda, för alla, att läsa? Jag tror att anledningen till att man hade större läslust när man var yngre är för att vi var mycket mer tillåtande i vår litteratursmak då. Om det nu är så viktigt med att främja läsandet, tillåt folk läsa vad de har lust till. Tvinga inte folk att läsa Strindberg eller Alex och Sigge. Varför ska vissa personers tryckta ord vara viktigare än andras? Döda inte lusten.

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)