Nu är det jul – igen

jul

Den första helgen på den sista månaden på det här året. I den linjära tidsuppfattningen så har året och livet en början och ett slut, detsamma gäller då 2016. Hejdå 2016. Vi ses aldrig igen. Ändå är det mycket som känns så bekant varje december, den berömda julstressen gör sig påmind, alla har häcken full. NK har ny julskyltning. Rader av förskolebarn i reflexvästar står med näsorna tryckta mot skyltfönstret när jag åker förbi med femman. Redan? Det kan inte ha gått ett år sedan den där pepparkaksgubben glodde på mig med sina röda ögon varje gång jag åkte förbi! Nu har han blivit utbytt mot en leende svamp med snurrande hatt. Lika många fattiga människor tigger på gatan, regeringens gränskontroller gäller fortfarande och bomberna faller över civila Syrien. USA har ju visserligen en ny president, så det känns i alla fall nytt och fräscht. Men ändå. Hur kan det redan ha gått ett år?

Den linjära tidsuppfattningen gör det så lätt att fastna i nuet. Det där berömda nuet som vi är så helkassa på att omfamna, om man ska tro självhjälpsböckerna. Det där nuet som kommer kunna ge oss frid och lycka, det där åtråvärda nuet som vi stressade västerlänningar är helt oförmögna att leva i och njuta av. I vår ständiga strävan efter pengar och kontroll så glömmer vi att insupa doften av det nybryggda morgonkaffet och lyssna på glittret i våra barns skratt. Eller?

Liv Strömquist beskriver i sitt senaste seriealbum Uppgång och fall hur förödande denna missuppfattning är. Är det något som vi konsumtionspiskade västerlänningar är utmärkt duktiga på så är det just att leva i nuet. För att kunna njuta av morgonkaffet så köper jag ytterligare en vacker kopp med sirligt mönster från Indiska. Jag har för fullt upp med studier och löprundor på gymmet för att hinna engagera mig i välgörenhetsorganisationen jag så länge tänkt att jag borde jobba för. Oavsett ifall det är pubrunda som går före shoppingrunda eller tvärtom så är det fortfarande det där nuet som sätter agendan. Den här fredagskvällen kommer aldrig igen. Den här studietiden kommer aldrig igen. Mina 20-nånting kommer aldrig igen och den dag jag dör så var det det här som det blev och inget mer.

Hade jag resonerat på samma sätt om jag hade levt i en cirkulär tidsuppfattning? Inom hinduismen talar man om livet som ett slags kretslopp, samsara, där själen lever vidare och vi återföds. Det kan kännas lite new ageigt befriande, jag får en till chans. Men detta ses inte som något positivt inom hinduismen eftersom att livet förknippas med så mycket lidande. Och detta tankesätt för med sig en hel drös problem, precis som den linjära tidsuppfattningen gör – tankar på straff och karma ligger här nära till hands.

Trots det undrar jag hur jag hade förhållit mig till mig själv och min roll på den här planeten om jag inte hade tänkt på mitt liv som något som jag bara råkade få. Något som bara kommer ta slut, precis som det en gång bara uppstod. Om jag slutade vara så stressad över att inte lyckas fånga dagen när jag sitter där på vagnen i december 2017 och tittar på en snurrande tomte som kräks renar och inser hur likt allting är. Om jag började se den här känslan av välbekant december som det naturliga tillståndet. Saker kommer igen. Och om jag gör upp med min besatthet av nuet och börjar jobba för långsiktiga förändringar så kanske det slutar skrämma mig så.

God jul!

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)