Snubbar gillar snubbar

IMG_0727

Året 2017 lider mot sitt slut och epidemin sprider sig som en löpeld. Efter århundraden av feministisk kamp, där kvinnor bränts på bål, liknats med nazister och kallats för rabiata BH-brännande kärringar i samtliga kommentarsfält, har nu, år TJUGOHUNDRASJUTTON, en fågel Fenix rest sig ur askan och spridit sig likt det ständigt återkommande influensaviruset över vårt karga land. En influensa som får mig att spy galla. Den medvetna snubben, aka djävulens advokat, är här för att ta fighten, och han har gjort feminismen till sitt värddjur.

Det började med att folk tog SVT’s Boys lite för seriöst. Här kom en serie om den medvetna hipstermannen, som ifrågasatte den stereotypa mansrollen genom att tala om för sin flickvän att hon backar feminismen ca hundra år genom att låta honom vara överst när de ligger. I soffan satt den medvetna hipstermannen och hurrade, äntligen hade även han fått sin plats inom feminismen. Bredvid satt hans flickvän, fortsatt underminerad och sexuellt frustrerad.

Sedan gick det utför. Nu kryllar det av killar som tycker det är skitjobbigt med icke-kukbärare som hela tiden beter sig så himla ofeministiskt. Typ tjejer som sminkar sig och som inte äter gluten, trots att killar numera gillar mulliga och naturliga tjejer. Människor som lyssnar på Beyonce, trots att hon förvandlat feminismen till kapitalistisk propaganda. Eller människor som inte läxar upp gubben på 42 år som för hundrade gången skrattar oss i ansiktet när vi försöker få honom att förstå. Människor om inte förstår att feminism handlar om jämställdhet och därmed handlar lika mycket om cis-snubbar, som faktiskt också har det svårt. Ni vet sådana viktiga grejer, som missats under alla dessa år.

Skämt åsido, och det kanske låter hårt, och kanske är det en aning(yttepytte) kontraproduktivt, men jag är så innerligt trött på killar med kvinnotecknet eller ”girl power” tatuerat på ett överdrivet synligt ställe, som läst grundkursen i genusvetenskap och nu tror att de kan allt om hur det är och hur det borde vara att växa upp som kvinna. Och framför allt är jag så jävla trött på att de ALLTID hyllas. Måste vi verkligen visa tacksamhet för alla snubbar som killgissat sig genom livet och vars enda agenda tycks vara 1) att vara förkämpar för mäns utrymme i feministiska frågor och 2) att få ligga?

Jag vet att detta inte är något nytt under solen, men det är något jag tänkt på under hela hösten, kanske främst på grund av allt som uppdagats med me too-rörelsen. Äntligen outades alla äckel, och folk var tvungna att lyssna. Manliga släktingar, chefer, killkompisar, alla var tvungna att se bredden av problemet. Jag läste överallt att vi kommer se patriarkatet falla under vår livstid. Men jag vet inte om jag tycker att detta är sant. För samtidigt som vi tycktes ta ett tio steg framåt, tog vi minst lika många (om inte fler) bakåt. Varför? Just för att medvetna snubbar såg sin chans att fiska likes och kärleksförklaringar genom att bekänna våldtäkter och sexuella trakasserier under hashtagen I have. Och det funkade. Jag kan skriva en passivt aggressiv text om hur jäkla töntiga de här killarna är, och låstas som att detta faktiskt inte är ett verkligt problem. Men det är det. Precis som att vi måste se bredden av problemet med misogyna as i exakt ALLA branscher, måste vi se bredden av misogyna as inom feminismen. Varför ska vi vara tacksamma för det lilla vi får? Antagligen för att det är bättre med en misogyn feminist än en renodlad kvinnohatare, för man har ju hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete. Kanske borde man tycka det, men vi som vill ha ett rent hem då? I mina ögon är den medvetna hipstermannen som outar alla sina offer för cred under #ihave ungefär lika bra för feminismen som snubben som tycker att patriarkatet är påhittat.

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)