Fas tre – Att sträva är att lyckas

Kärleken är målet vi inte kan komma fram till. Ett förhållande måste vi jobba på. Det går inte att vara nyförälskad hela livet säger de. Men vad är det vi ska jobba för och vad är målet? Är det som Einstein sa ”livet är som att cykla – för att behålla balansen måste du fortsätta framåt”? Kanske är det stiltjen vi stretar emot, men målet å andra sidan, är bara att inte falla.

Samhället, aka den högre makten, det som får oss att röra oss i en bestämd riktning vill att vi ska vara tvåsamma. Allt praktiskt i livet blir lättare i (helst hetero) tvåsamheten. Inte för att det är så, utan för att människan utformat det så. Anpassat lagar och regler efter någon allmän högre påhittad moral om hur livet ska levas. Detta påverkar vår kärlek. Jag menar inte bara formen på våra förhållanden utan också känslan av kärlek. Hur ska äkta kärlek kännas? När är den som bäst? Hur borde jag känna när jag är kär? Alla mina känslor jämförs med beskrivningar av kärlek där känslor stormar och de älskande slungas mellan himmel och helvete. Om känslorna är något mindre än detta, är det ens på riktigt då? Jag känner en oro för att inte älska på rätt sätt.

Att aldrig vara nöjd utan ”jobba på förhållandet” är allmän praxis. Att stå still är att ge upp, då kan en lika gärna kan göra slut. Det är i så fall bättre att bråka och bli sams för att sedan bråka igen, då händer i alla fall något. Så uttrycker vi total, äkta passion, har jag läst i kärleksromaner och på lyckliga människors bloggar. Denna ständiga strävan efter rörelse är en rädsla för att inte utvecklas, rädsla för att avvecklas. Så vi fortsätter försätta oss själva i ett romantiskt fas tre där vi jobbar för något mer eller mindre meningslöst, för en lön som är näst intill noll.

Karin Boye sa att det är vägen, som är mödan värd. Kanske kan vi inte se ett förhållande med en definitiv start eller ett bestämt mål? Att sträva efter att förstå varandra och att vara varandra till lags, är det ett lyckat förhållande?

Oavsett om kärleken är en meningslös strävan efter påhittade känslor eller om det är strävan som är mödan värd, så förhåller vi oss till hur ”någon annan” tycker att kärlek borde vara. Detta är övervakning av sig själv som Michael Foucault skulle beskrivit det. Vi tror eller känner att vi är övervakade, men vi vet inte säkert om vi är det. Antingen passar vi in i normen, eller så går vi (aktivt) emot den, i vilket fall så finns den där. En ram att vara inom eller utanför. Något vi inte kan skita i att förhålla oss till.

Grejen med att dessa kärleksföreställningar är att de går ut på att misslyckas. För är vi nöjda slutar vi sträva efter det perfekta och då har vi misslyckats. Att vi har ett mål som hägrar, trots att vi kanske inte vet vad målet är, gör att vi orkar fortsätta. (Eller att vi kämpar och kämpar tills vi kollapsar). Ett lyckligt förhållande är målet, hur ett sådant ser ut har vi däremot ingen aning om. Och precis som med ”fas 3” är det liksom inte en lösning, utan mer ett tidsfördriv, för att du ska känna dig värdefull. Inte för att det gör dig värdefull, utan för att någon sagt till dig att du är det. Men det är väl nog så bra.

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)