Handling på armlängds avstånd

karinsbild

Vi måste göra något! Nu! Ropen ekar upprört från världens alla hörn när temperaturen stiger och ekosystemen kollapsar. Ändå går vi envist kvar i utnötta hjulspår mot fortsatt förstörelse. Karin Swahn granskar sitt och omgivningens tomma prat om miljökatastrofen.

Glasen klirrar och rösterna minglar i den milda sommarluften. Ett muntert och bekymmersfritt sorl sipprar in i mina öron och jag ser ofokuserat på ljusbeslysta ansikten i avslappnad konversation. Jag slår mig ner vid ett bord och försöker sätta mig in i samtalet. Förvånad inser jag att munnarna framför mig, i kontrast till den muntra stämningen, dystert diskuterar den handlingsförlamade miljöpolitiken. Den svidande svekande politiken. De pratar om hopplösheten som infinner sig när inte ens ett parti med klimatprofil gör någon större skillnad. På bordet trängs tallrikar med skinkor, biffar och lax, parkeringen är full med gästernas bilar. Det finns fler som inte gör någon skillnad tänker jag och fyller på mitt glas.

Det är lätt att döma andra men svårare att se sina egna brister. Även jag ingår i skaran som suckar över brunkolsaffären, rynkar näsan åt bilindustrin och delar med mig om fakta kring hur jorden påverkas av vår miljöförstöring. Även jag använder dessa samtal för att bekräfta min och de andras intellektuella PK-het för att sedan gå vidare utan att diskutera, eller ännu hellre, handla för förändring. Samtal kring kriser har hamnat på samma nivå som vädrets schablonkonversation.

När jag och mina medmänniskor väl reagerar så låter vi oftast någon annan göra det åt oss, det är enklast så. Vi skänker pengar till organisationer och privatpersoner som valt att hjälpa till, skickar bistånd till fattigare länder och skriver upp oss på listor mot borrning i Arktis. Vi vanliga dödliga hjälper till, men på armlängds avstånd. I vardagen gör vi de enkla sakerna som lindrar vårt samvete och tillåter oss att unna oss annat. Vi källsorterar och därför är det okej att åka bil till jobbet, vi skänker pengar till Greenpeace och då kan vi äta kött, vi är veganer och då kan vi resa till Asien.

Källsortering och bidrag till organisationer är en bra och viktig början, men det krävs mer än så om vi verkligen vill göra någon skillnad. För visst måste vi göra något. Nu! Ropet ekar från världens alla hörn och ändå går vi kvar i samma gamla hjulspår. Varför står den sociala utvecklingen still? Jag tänker på vad Nina Björk för fram i sin bok “lyckliga i alla sina dagar” – tron på utopin har ersatts av drömmen om individens framgång. Om vi tar samma logik och applicerar det på växthuseffekten så tror vi inte på att ändra på vårt självdestruktiva system utan litar på att individers tekniska lösningar ska rädda världen vi fortsätter att skita ner. Jag litar på att det löser sig, jag litar på att mitt liv kommer att bli fullvärdigt oavsett hur planeten mår.

Problem av vidden miljökatastrof går alltså inte att lösa inom dagens dominerande diskurser. Om vi faktiskt vill rädda liv och jordens nuvarande habitat måste vi inse att miljöförstöring är grunden på vilken vi byggt upp vårt samhällssystem. Vår ekonomi bygger på ökad vinst och konsumtion, en logiskt dum idé eftersom resurserna är ändliga. Det nyliberalistiska tänket är vår tids heliga tro och som all dominerande logik måste den möta motstånd för att utveckling ska bli möjlig. Jag ger upp flera gånger per dag. Jag vet detta och jag vill förändra men känner luften blåsa ur mig. Katastrofen har blivit mitt framtidsfaktum och jag är inte ensam. Slit och släng-samhället har fått oss att tro att planeten är något vi har rätten att låta förstöra. Media gör sin roll och upprepar lydigt individens framgång och jordens undergång. Tron på framtiden är hög när det gäller våra egna liv och teknikens utveckling, men tron på jordens fortsatta hälsa och mänsklighetens överlevnad är låg. Hm. Vi har separerat individen och samhället, individen och naturen. Vi vill förändra men det ska utföras av någon annan och vi vill inte offra något för saken. Själv har jag flugit till Spanien och shoppat på sommarrean. Helvete. Jag känner åskmoln samlas i bröstet och jag ångrar allt. Jag undrar hur vi ska få fart på förändring. Är räddningen ett facebookevent för miljörevolution? Kan dagens generationer samlas på något annat sätt?

Oavsett medlet är det dags att bestämma vilka värden vi tycker är viktigast – kortvarig ekonomisk vinst eller långsiktigt hållbart samhälle. Det är dags att börja mobilisera och handla som kollektiv. Det är dags att visa att även vi är beredda att offra något för idealen vi tror på och för planeten vi bor på. Det är dags att sluta klaga på andra och börja handla. Det är först då våra kappvändare till politiker kommer att agera. Det är först då miljöprat kan bli intressant på riktigt.

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)