Ode till klichén

Du är enkel att förakta, förminska och göra sig lustig över. Du är antonymen till originell och synonym med banal. Du är något som vi unika snöflingor till individer helst inte beblandar oss eller blir förknippade med. Likt en styvmorsbehandlad hackkyckling blir du kallad opersonlig och förutsägbar medan vi samlas runt dig och skrattar åt hur du saknar djup.

Trots detta flyr vi ändå in i din trygga famn när livet känns svårt. Om det så är till din form av inspirerande citat, förutsägbara filmer eller konventionella livspauser. Du kan vara ett ”tiden läker alla sår” när vi blivit dumpade, en Kelly Clarkson-låt i private session efter ett misslyckande eller en tågluff när vi inte kom in på vår drömutbildning. Att tyst viska för oss själva, ”what doesn’t kill you makes you stronger” eller hitta vårt kall på ett hostel i Italien är ibland just vad vi behöver för att stilla den ångest som skoningslöst slingrar sig genom kroppen.

Jag vill slå ett slag för dig, älskade kliché. När jag blivit dumpad, misslyckas, ålderskrisar eller är olyckligt kär – då finns du alltid där. Du är ledstjärnan, trösten, gemenskapen och det allmänt subjektiva. Så tack, tack och förlåt. Förlåt om jag har sårat, hånat eller skrattat åt dig. Du förtjänar inte allt hat, kära klycha, du är värd all kärlek jag har att ge.

 

Hejdå

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)