Angående färgens överdrivna betydelse i bildskapande
av Avant • 20 februari, 2012 • Konst & Scen, Slider • 2 kommentarer
Det svenska språket skiljer inte på färg och färg, den fysiska substansen (t.ex oljefärg) i motsats till det vårt medvetande upplever när elektromagnetisk strålning, i form av synligt ljus, når våra ögon (t.ex rött). I engelskan har man definitionerna ”paint” respektive ”colour”, vilket minskar risken för eventuella missförstånd. Den här artikeln kommer främst att behandla det en engelsman skulle benämna ”colour”.
Undertecknad har varit verksam som klassisk målare och lärare sedan slutet av 90 talet. I målaryrket är man oerhört beroende av färg (den fysiska substansen). Men har färgen (i egenskap av det ögat upplever) en lika betydande roll inom måleriet? Jag vill hävda att den inte har det.
Min åsikt är att många konstbetraktare och färgälskare omedvetet misstar sig, de blandar ihop färg och valör. De är dock två helt väsensskilda ting. Valör är, enkelt uttryckt, en gradering av ljushet eller mörkhet, beroende på hur man vill benämna det. En färg har alltid en valör och i samverkan kallar man det färgvalör. Hur färgvalören upplevs, beror faktiskt mest på vilken valör den har. En djupt vinröd färgvalör upplevs inte på samma sätt som en ljust rosa, trots att färgen faktiskt kan vara exakt densamma.
Att valören är viktigare än färgen, är sedan länge en etablerad sanning inom klassiskt måleri. Anders Zorn var en av många som arbetade enligt den principen, och det finns otaliga ytterligare exempel i konsthistorien. Målare som Rembrandt, Frans Hals och Velázquez använde sig oftast av en s.k ”begränsad palett”, endast bestående av vitt, svart, rött och gult. Ofta användes dessa färger över en ”grisaille” (monokrom undermålning), där man redan hade löst teckningens och valörernas kritiska problematik.
Den begränsade paletten ansågs vara mer än nog för att skapa fantastiska bilder. Ett intressant exempel är den franske målaren Eugene Carriere. Han var verksam under 1800 talet, och arbetade nästan helt monokromt.
I bildskapande är färgen extremt beroende av sin valör. Valören däremot, är näst intill oberoende av sin färg.
Om valören inte fungerar, spelar det ingen roll vilken färg den har, bilden kommer ändå inte att bli bra. Om valören fungerar, spelar det väldigt liten roll vilken färg den har, bilden klarar sig ändå. Märkligt nog är det oftast färgen som stjäl all ära i en lyckad målning. Man hör ofta ”Åh, vilka vackra färger”. Vad betraktarna många gånger inte inser, är att de egentligen beundrar och hänförs av valörernas kvaliteter.
Som exempel kan vi studera JMW Turner, en målare som ofta prisas för sin kolorit. Men, som bilderna nedan visar, förlorar hans arbeten inte speciellt mycket i styrka när man konverterar dem till svart-vitt.
Valörerna är det som skapar mystik, spänning, drama, atmosfär och ljuseffekt, de dominerar kompositionen totalt. Valörerna är också det som i egenskap av linjer och form (läs teckning) skapar uttryck i återgivandet av ansikten och kroppsspråk. Färg kan förstärka de kvaliteter valörerna redan åstadkommit i en bild, men färg kan aldrig rädda en bild. Färg är med andra ord inte helt oviktigt, men har en väldigt underordnad roll.
Det här påståendet är säkerligen något många av modernismens förespråkare vill kritisera. De talar ofta om färgens psykologiska och metafysiska egenskaper, vilka jag inte kan förneka. Färgers psykologiska påverkan utnyttjar man ofta i reklam och propaganda, eftersom man vet hur de stimulerar våra känslor. Men vad jag talar om här, är komplext bildskapande som inkluderar komposition, historieberättande och eftertanke, inte hur man skall lyckas sälja fler hamburgare, eller få folket att rösta på en viss politiker.
Enligt min mening har färgen, genom brist på kunskap och viss ”lobbyism”, fått åtnjuta en alltför stor roll inom målarekonsten och bildskapandet, under de senaste hundra åren. Något som den aldrig tidigare haft i konsthistorien.
Teckning och valörer kommer alltid först. Punktum.
Förhoppningsvis har denna lilla artikel bringat en smula klarhet i förståelsen och definitionen av färg inom bildskapande.
Joakim Ericsson
Joakim Ericsson är Academic Director på The Florence Academy of Art/Sweden, för att ta del av hans måleri besök hans hemsida http://joakimericsson.se




om man i stället för ”färg” använder ordet kulör, och låter färg vara ett samlingsnamn för div olika material som ex acryl, tempera, olja osv, klarnar möjligen diksusionen du för.
En kulör kan sedan återges med stor variation i valören, något som kostnärer ägnade sig åt på den tiden, då den konstnärliga akademiska utbildningen tillät det. Kulörens ursprungliga valör kán sedan varieras med mer eller mindre svart eller vitt i blandningen, eller kombineras med en annan kulör i en mängd olika kombinationer.
Jag saknar alltså begreppet kulör i ditt resonemang. Ordet färg bör man nog använda som ett samlingsnamn.
Intressant!