”Kommunismens vapen bör inte användas som konstens verktyg”. Lu Pingyuan, IASPIS-stipendiat från Shanghai, ställde ut på Galleri Box i Göteborg hösten 2011. Han ställde ut målningen istället för de skulpturer som han hade karvat ut med skära och hammare.

Beroende på vilken kultur eller perspektiv jag utgår från bär den röda färgen på ett x antal budskap. För mig kopplar jag den omedelbart till Kina, kommunismen och lycka. Färgen röd är lyckans färg i Kina som används vid bröllop och andra festligheter. Det är en färg som bär på flera semiotiska koder i den kinesiska kulturen som är lika komplex som själva landet.

Ai Wei Wei är kanske det första namnet vi tänker på när vi tänker kinesisk konst, eller möjligen porslin, äldre landskapsmålningar, eller svarta kalligrafimålningar i bläck. Alla dessa kategorier som jag nu radat upp är gamla, Ai Wei Wei är möjligtvis lite närmre samtiden än det senare nämnda, men som generation tillhör han också den äldre. Hans röst är viktig i många meningar och sammanhang, och är högst aktuell i många anseenden, men i konstväg är det inte det enda som finns. Jag är mer nyfiken på det som inte lyfts fram i media på grund av det globala intresset och marknadskraften.

När vi pratar om Kina och om konst, designföremål etcetera är det så lätt att “orientalisera”. Det är lätt att tala om “landet långt därborta” i “orienten”, istället borde vi avromantisera, samt avdemonisera, det hela. Dessutom sluta spegla oss själva genom att definiera vad “vi” är genom ett “dem”. Det är självklart problematiskt med pronomen som “vi” och “dem”, det kanske inte finns några bra substitut i varken tal eller skrift, men vi kan fånga upp en medvetenhet om det när vi talar eller skriver.

När jag frågar mina vänner i Kina om situationen i samhället och konsten så säger många att det finns ett gap mellan generationerna, ett stort sådant. Den äldre som gick igenom Mao Zedong och kulturrevolutionen på slutet av 60-talet till mitten av 70-talet har, inte så förvånande, ett helt annat förhållningssätt till Mao Zedong och Kina än vad den yngre generationen har. Dem är mer eller mindre avskärmade och det som de vet om den tiden är skolböcker och föräldrars historier. Det finns inget större intresse att älta det ämnet för dem och det är inte heller i deras tankar särskilt mycket, de undrar ofta varför jag frågar om Mao Zedong.

Mao använde konsten som ett verktyg i sin propaganda, och konsten kontrollerades av partiet och skapades inte för sin egen skull utan för “folket” och i partiets tjänst. Konsten tjänade alltså på den här tiden KKP (Kinas Kommunistiska Parti). På slutet av 80-talet och framåt kom det en våg med “politisk konst” som approprierade det gamla för att lyfta fram något nytt och konstnärer började försiktigt kritisera det äldre genom konsten.

Idag kanske vi undrar hur det är att leva under en regering som inte tillåter yttrandefrihet och utan mänskliga rättigheter (med västerländska perspektiv), för de i Kina är det inte det mest aktuella om jag har förstått det rätt. Unga konstnärer i Kina idag brottas istället med vilken roll dem ska spela på den globala scenen och konstvärlden. Om de är “kinesiska konstnärer” eller konstnärer? Jag anser att det hänger ihop med Kinas utveckling i den globala sfären där Kina som ett land fortfarande håller på att etablera sig på den ekonomiska marknaden. Kina har fortfarande inte hittat sig själva och vilken roll dem spelar vilket också gäller för befolkningen, konstnärerna och konsten. Homi K Bhabha, postkolonial teoretiker, menar att globalisering sker först när det sker i vardagsrummet.

Jag tror på Kina som ett globalt land och inte som ett land därborta i orienten som ska “modernisera” sig. Den nya generationen är på väg, alla 80-talister håller på och förändra, efter sina förutsättningar och efter egna idéer. Jag tror inte att den kinesiska befolkningen väntar passivt på en förändring, men eftersom alla inte har den positionen och den bakgrund som exempelvis Ai Wei Wei har, kan inte alla stå upp just nu och tala. Den generationen är under utveckling och under ständig omvärdering.

De utmaningar som Kina står inför är lika för befolkningen samt konstnärerna och speglas i sin tur i konsten. Det behöver inte endast handla om det politiska klimatet utan existentiella frågor som “vem är jag?” och “vad är min roll?”. Låt oss förknippa den röda färgen till lycka i dessa tider och en symbol för kärlek och sluta förknippa den röda färgen med kommunismen och spillt blod. Låt oss ta fram andra än Ai Wei Wei, jag liksom mina vänner är ganska trötta på det namnet. Han är en viktig person och har en stark röst, som onekligen behövs, men han är inte den enda.

Louise Lam

Louise Lam är en andra generationens invandrare med föräldrar vars ursprung är från Hong Kong, och står på så sätt med en fot i respektive kultur. Louise har tagit en fil. kand i konst- och bildvetenskap och flyttar troligen till Shanghai i höst.