Märta Tikkanen och männen som inte kan våldtas

Tikkanen-forum
Foto: Forum

Denna text skrivs med anledning av den icke-fällande domen i Fittja-målet som i dagarna skakat, dock inte chockerat, Sverige. En friande dom som var följden av ett uselt polisarbete och en förundersökning som bland annat innebar att man undersökte brottsplatsen först fem månader efter att våldtäkten ägt rum.

År 1975 utkommer Märta Tikkanens roman Män kan inte våldtas. Den handlar om Tova, frånskild tvåbarnsmamma som på sin fyrtioårsdag blir våldtagen. Tova blir krossad, uppfläkt, förnedrad. Hon vet att det inte är någon idé att anmäla till polisen, istället rannsakar hon vad hon hade på sig och hur hon log. I hennes huvud hör vi replikväxlingar vi så väl känner igen. Och även om Tova aldrig varit med om detta tidigare, även om hon aldrig personligen blivit sviken av systemet i ett våldtäktsfall tidigare så vet hon att det inte är någon idé. För att inte gå sönder bestämmer hon sig för att hämnas på mannen som våldtog henne.

1

Men boken handlar också om de andra männen i hennes liv. Hennes ex-man som ville att hon skulle vara fri fast endast på hans villkor. Och pojkvänner som på olika sätt svikit och begränsat henne. Allt hon har velat är att vara fri tillsammans med en annan människa. Men framförallt så handlar den om hennes två söner Jockum och Mick. Hon har valt att alltid vara ärlig mot sina söner, men hur ska hon prata om våldtäkten med dem? Hon tar sats för att prata, men till slut kan det vara för sent. Detta är för mig det viktigaste temat i boken, hur ska vi prata med världens framtida våldtäktsmän? Hur kan vi stoppa männen innan våld begås?

2

I min upplaga från 2005 skriver Märta Tikkanen i efterorden att en våldtäkt aldrig är en handling av lust, det är en handling av makt. Det är också en handling av makt när rättssystemet gång på gång sviker den som redan krossats. Tova vill inte använda våld, men hon tvingas till det. Likaså är hennes son Jockum en person som hatar våld, han har bara blivit tvungen att slåss på skolgården, för att bli lämnad ifred av barnen som egentligen mobbar honom. Vad tycker Tova om ett öga för ett öga? Löser våld någonting alls? Om inte våld hjälper henne, vad kommer då att hjälpa?

Ingen tror på en kvinna, vare sig hon blivit våldtagen eller om hon själv skapar våldet. Tikkanen gör en relevant poäng utav att språket möjliggör eller omöjliggör våra handlingar. Om vi upprepar att män inte kan våldtas, då kan dem inte det, tills någon bevisar motsatsen. I vårt språk har vi gjort männen kapabla till att bruka våld på ett sätt som kvinnor inte kan.

Den enda diskrepans jag lägger märket till mellan Tovas värld och min värld är att det idag, i alla fall i teorin, är förbjudet att våldta inom äktenskapet, något som inte var lagstiftat -75. Utöver det är det samma diskurs, samma föreställningar om ”manligt” och ”kvinnligt”, samma äktenskapliga problem. Tova visste redan år 1975 att det inte var någon idé att anmäla sin våldtäktsman till polisen, något som idag, över fyrtio år senare, ännu är en plågsam och tragisk sanning.

3

Det är fall som det i Fittja som får kvinnor, innan de ens haft med polisen att göra, att lägga ner tanken om att anmäla. Vi vet att det är hopplöst, och det kommer att vara det fram tills det inte är det längre. Fram tills att motsatsen bevisats. Våldsmän ska straffas, lagstiftningen ska möjliggöra detta och ett kollektivt medvetande och språk ska inte misstänkliggöra kvinnan gång på gång på gång, utan det ska stärka och stötta henne.

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)