Recension: Black Swan

Regi: Darren Aronofsky

Medverkande: Natalie Portman, Mila Kunis, Vincent Cassel, Winona Ryder m.fl.

Premiär: 2011-03-04

Darren Aronofsky har i nya filmen Black Swan förflyttat sig från fulkulturen i The Wrestler till finkulturens balett. Parallellerna mellan de båda filmerna finns trots allt. Båda huvudrollerna är beredda att ge allt för sin karriär.

Huvudrollen Nina Sayers, spelad av Natalie Portman, visar sällan en genuin passion för baletten. Snarare är hon en ung kvinna som är beredd att göra allt för att leva upp till sin mammas krav. Mamman, Erica Sayers, håller tyglarna hårt för att dottern ska lyckas få den karriär hon själv aldrig fick.

Nina Sayers är smal och oskyldig som ett barn, blir nattad av sin mamma och somnar till en speldosa. Det blir knappast sötare än så. Men när hon landar huvudrollen i en uppsättning av Tjajkovskijs klassiska balett Svansjön spricker allt.

Svansjön är berättelsen om prinsessan Odette, som blivit förtrollad till en vit svan och som endast nattetid kan inta mänsklig skepnad. Hennes önskan att bryta förtrollningen genom äkta kärlek håller på att besannas, men prinsen som är förälskad i henne blir lurad av den svarta svanen Odile, som antagit Odettes skepnad. Då Nina måste gestalta båda sidor i baletten sätts hennes talang på prov.

Uppsättningens regissör (Vincent Cassel) råder Nina till att utforska sin sexualitet för att kunna uttrycka den svarta svanen. I och med det börjar kontrasterna mellan det oskyldiga i den vita svanen och det mörka i den svarta svanen bryta sig igenom Ninas reserverade fasad även utanför scenen. Hon slits mellan sin kontrollerande mamma och sin galna och frisinnade konkurrent Lily (Mila Kunis). Den svarta svanen trycker sig ut inifrån och Nina uppvisar både paranoia och hallucinationer när verkligheten blir allt svårare att knyta an till.

Historien resulterar i en skrämmande psykologisk thriller likt Roman Polanskis Repulsion. Black Swan byggs upp av en attraktiv estetik (bland annat genom Rodartes klänningar) och ger en ny respekt för tonerna i Svansjön. Kanske är det estetiken och musiken som gör att håret reser sig snarare än den något förutsägbara berättelsen. A good girl gone bad och en person som kämpar med en ond sida är knappast något nyskapande i filmvärlden.

Skådespelarinsatserna är samtidigt strålande. Winona Ryder, i rollen som en arkiverad stjärna, visar de få minuter hon är inkluderad att hon fortfarande är att lita på. Heroinet och snatteriet har förhoppningsvis lagts på hyllan och framöver kanske hon kan klämma ut en huvudroll. Även Natalie Portman gör en fenomenal insats och filmen är rakt igenom välspelad. Både Natalie Portman och Mila Kunis fick träna en lång tid innan inspelningarna för att lära sig balett, men också för att gå ner en del i vikt. De inom baletten välkända problemen med ätstörningar porträtteras till viss del även i denna film.

Trots en resa mellan sant och falskt, verklighet och fiktion, så är det inte svårt att räkna ut filmens nästa steg. Black Swan förvånar inte till sin fulla kapacitet. Funderar man tillräckligt länge blir det dock till slut svårt att avgöra vad som egentligen händer och vad som inte händer i filmen. Den öppnar sig för tolkning och trots händelsernas förutsägbarhet gör den fantastiska estetiken och den obehagliga stämningen som råder genom hela filmen Black Swan till en filmupplevelse värd namnet.

ALEXANDRA BENGTSSON

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=5jaI1XOB-bs&feature=player_embedded#at=12]

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)