Dazzle – Konstens roll i kriget

Det var vi som skapade det där!” lär Pablo Picasso ha utropat efter att han för första gången sett ett kamouflagemålat militärfordon. Vem som skapade kamouflaget kan vi låta vara osagt, men att det har vissa likheter med kubismen och den abstrakta konsten kan man nog hålla med Picasso om. Inte minst när man ser på det kamouflage som något senare gjorde entré, Dazzle-kamouflaget.

Dazzle-mönstret kan vid en första anblick inte tyckas ha någon likhet med det traditionella kamouflaget, då det snarare drar till sig blicken än tvärtom. Dazzle är dock ett kamouflage men med ett annat syfte, nämligen förvrängningens. Slår man upp ordet Dazzle i ett lexikon är betydelsen ‘förblinda’ eller ‘blända’ och som bildlig betydelse också ‘imponera starkt’. Detta beskriver egentligen ganska bra Dazzle-fartygens syfte, nämligen att genom korsande linjer och ränder som avbryts tvärt förblinda betraktaren. En illusion skapas, en slags förvrängning av den fasta formen, som gör det svårt att på håll bedöma fartygets modell, hastighet och färdriktning.

Norman Wilkinson lär ha varit Dazzle-kamouflagets skapare. Wilkinson var skolad marinmålare och som kaptenslöjtnant under första världskriget ska han ha börjat fundera på hur man kunde försvåra för fiender ute till havs då han upptäckt att det traditionella kamouflaget fungerade dåligt i denna miljö. De ständigt varierande omgivningarna bidrog till att det var svårt att hitta ett allmängiltigt kamouflage, och även om fartyg kamouflerade i blågrå nyanser ibland kunde smälta in gjorde kontrollamporna och röken på fartygen dem ändå synliga. Dessutom var det svårt att bedöma ubåtens utsiktspunkt, ofta kunde dess besättning urskilja fartyget som en mörk siluett mot den ljusa himlen och då spelade kamouflaget mycket liten roll. Det var utifrån dessa tankar Dazzle-konceptet tog form, och kanske hämtade Wilkinson också en viss inspiration från kubismen och den abstrakta konsten. Wilkinson fokuserade inte alls på den osynlighet som kamouflage i vanlig mening innebär, istället koncentrerade han sig på förvrängning och illusionsskapande. Med hjälp av linjer och kontrastrika färger lyckades han förvränga perspektiven så att fartygens modell, hastighet och riktning blev svårbedömda. Detta sätt att kamouflera fartyg kom att kallas Dazzle och Wilkinson själv beskriver det som ”a method to produce an effect (by paint) in such a way that all accepted forms of a ship are broken up by masses of strongly contrasted colour, consequently making it a matter of difficulty for a submarin to decide on the exact course of the vessels to be attacked.”

1917 beslöts det att hela den Brittiska handelsflottan skulle målas enligt Dazzle. Till en början målade man, främst kvinnor från The Royal Academy of Art i London, fartygsmodeller i trä som man sedan tittade på genom periskop för att testa olika mönsterkombinationers gångbarhet. Det var viktigt med en bred variation på Dazzle kamouflaget, en och samma mönsterkombination kunde göra att fiender lärde sig känna igen det. Vad gällde färgsättning var dock variationerna små; svart, vitt, blått och grönt var mest förekommande, viktigare var att de kontrasterade. Även linjernas dragningar var viktiga, till exempel var vertikala linjer att föredra framför horisontella. Dessutom skulle linjen sluta hårt och abrupt. Detta skapade inte enbart fartyg med en rad illusionistiska funktioner, utan också fartyg med konstnärliga egenskaper. Dazzle-kamouflagets uppkomst kan nästan liknas vid arbetet på ett laboratorium, genom beräkningar och försök kom man fram till de mest fördelaktiga mönsterna. Dazzle-kamouflaget är på så sätt en slags samverkan mellan konst och vetenskap och visar också tydligt på konsten som bärare av något annat än enbart det estetiska.

Ett annat namn, förutom Norman Wilkinson, som bör nämnas i samband med Dazzle Razzle är Edward Wadsworth som tillsammans med Wilkinson övervakade Dazzle-målningarna av fartygen. Wadsworth var även han konstnär och har blivit starkt förknippad med Dazzle genom sina målningar inspirerade av dessa fartyg. I målningarna påvisas mycket tydligt Dazzle-kamouflagets illusionistiska funktion.

Dazzle kom främst att dominera första världskriget, men förekom även i mindre omfattning under andra världskriget. På grund av ny teknik inom det militära har Dazzle-kamouflagets funktion reducerats och mönstret har därför i stort sett försvunnit inom detta område. Idag används Dazzle främst inom andra verksamheter, bland annat till provkörningar av nya bilmodeller i syfte att dölja dess form innan de hunnit visas för marknaden.

Det är mycket som är intressant med fenomenet Dazzle. Inte bara mönstrets funktion och estetik, utan också Wilkinson’s sätt att tänka helt tvärtemot. Istället för att dölja gjorde han det motsatta. Med konsten som verktyg förvrängde Wilkinson givna former och skapade synvillor. Dazzle kamouflage och kamouflage överhuvudtaget belyser också en annan del av konsten, nämligen konsten som aktiv aktör i kriget. Konsten blir inte enbart något som förklarar och skildrar kriget, utan konsten också förklaras och skildras i kriget.

EMMA NILSSON

För vidare information: http://www.bobolinkbooks.com/Camoupedia/DazzleCamouflage.html

…och som inspiration: Dazzle Ships (1983) av Orchestral Manoeuvres in the Dark

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)