Ett gränsöverskridande levnadsöde

1928 föddes konstnären Nathwell ’Nat’ Tate. Som föräldralös och med ett liv kantat av alkoholism, depression och självdestruktivitet valde han 1960, endast 32 år ung, att ta sitt liv genom att slänga sig över relingen på Staten Island-färjan. Innan det abrupta slutet samlade Nat Tate ihop 99 % av sina expressionistiska verk och brände upp dem – ett resultat av hans självkritiska och blygsamma personlighet. Han lämnade inte mycket till eftervärlden, endast tre verk finns kvar att tillgå, och minnet av honom är nästintill obefintligt.

38 år senare återuppstod Nat Tate i författaren William Boyds biografi Nat Tate – an American artist 1928-1960, utgiven på David Bowies förlag 21 Publishing. Boken låter oss veta att Nat Tate umgicks i den mest framstående av konstnärskretsar, däribland med Georges Braque och Pablo Picasso, så vid releasefesten – där David Bowie medverkade och läste högt ur boken – var det inte många i kulturetablissemanget som inte visste vem den framstående Nat Tate var. Åhörarna drog sig till minnes den betydande expressionisten med det tragiska livsödet. De mindes och de sörjde Nat Tate.

Problemet var bara att allt var en bluff. Nat Tate har aldrig funnits, han är en helt och hållet fiktiv karaktär, påhittad av William Boyd med hjälp av David Bowie och nyhetskanalen BBC. Faktum är att namnet Nat Tate är en ordlek ihopsatt från namnen på museerna The National Gallery och Tate Modern och de tre tavlor som påstods finnas kvar hade William Boyd själv målat. Boken var ett gediget arbete, grundlig information presenterades – dagboksutdrag, viktiga datum och citat från betydande personer (bland annat Peggy Guggenheim, som givetvis fick veta premisserna för boken). Även bilder på konstnären fanns med i boken, de flesta av dem suddiga och tagna från långt avstånd förvisso, men ändå, de fanns ju där! Ingen anade något, inte förrän en vecka efter releasefesten avslöjades bluffen och New Yorks konstetablissemang stod med byxorna nere och kände sig nog lite fåniga.

Intentionerna med Boyds bluff är inte helt tydliga. Kanske ville han ge konstvärlden en knäpp på näsan, ett försök att skapa liv i den kulturella ankdammen, eller kanske ville han testa konstens och litteraturens gränser, tänja på begreppen sant och falskt och göra fiktion till fakta. Helt klart är i alla fall att Nat Tate på många vis lever kvar än idag, trots att han aldrig funnits, och att William Boyd genomfört en av de mest lyckade litterära bluffarna på länge.

CECILIA LOSBERG

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)