Gästskribent: Illusionen om den goda konsten

Den skotska konstnären Susan Philipsz tog under slutet av förra året hem det ärade brittiska Turnerpriset, med en tillhörande prissumma på £25.000 med inljudinstallation Lowlands. Verket består av tre inspelningar av stycket Lowlands Away, som spelades utplacerade vid River Clyde i Skottland. Under medias bevakning av mottagandet har man kunnat spåra uttalanden som ifrågasätter utdelningen av priset till konstnären. Med artikeln vill jag utforska om bevakningen kunnat se annorlunda ut förutsatt att den pristagande varit av ett annat kön eller sysslat med ett annat konstnärligt medium, och hur begrepp som god konst och kvalitet används för att legitimisera exkluderande processer.

Tidningen New York Times rubricerar artikeln som behandlar prisvinnaren med Canvas? Paint? No, Just Sound. Här kan man förnimma en tradition som rör en konstnärlig mediehierarkisering, som placerar ljudkonst långt ned på listan. Detta kombinerat med en könsmaktsordning, som tillsammans med hierarkiseringen av medier därmed legitimiserar ifrågasättandet av den kvinnliga ljudkonstnären. Därmed kan formuleringen ”No, Just Sound” ses som ett slagord för den rådande konstordningen där konstverket alltså förstås som ”bara ljud”, och inte beskrivs som den upplevelse som verket kan bära på. Artikeln fokuserar istället på att lyfta fram besvikna besökares reaktioner när de upptäcker att det inte finns något visuellt; något att betrakta.

Hur kan man då förstå processen som leder fram till den, ofta osynliga, typ av exkludering som konstnärer och andra aktörer inom det kulturella fältet utsätts för? Trots postmodernismens försök att revidera den rådande (västerländska) konsthistorien, arbetar museer och institutioner i ett manér som stävjar förändring. Detta uttrycker Carol Duncan i sin bok Civilizing Rituals: inside public art museums, där museet kan ses som en plats för ett utövande av en social rit. En ritual förstås som något vardagligt: det behöver inte nödvändigtvis röra sig om mystik, magi eller spektakulära fenomen. Genom ramar och förordningar skapar inte bara museet som institution ett förhållningssätt för  besökaren, utan står i maktpositionen att forma vår konsthistoria genom ett system av ritualenliga processer, som när av varandra och som rör exempelvis urval och vidhållande av makt.

Inom museet finns ofta en inköpsgrupp som fungerar som en rådgivande röst. Donatorer och yttre grupper kommer inte sällan med önskemål för hur museets samling skall se ut, vad som skall köpas in. Den inköpsgrupp som agerar rådgivande, kan dock inte tolkas som en grupp som enbart agerar med en objektiv blick, och som kan söka sig till den bästa konsten. För att hamna i en position där man ses som värdig denna bedömande position, krävs ett uppvisande av en specifik kunskapstyp, något som den franske sociologen Pierre Bourdieu nämner det kulturella kapitalet. Man kan också tolka akten där konst väljs ut som en i högsta grad konstituerande ritual, där en grupp med ett kulturellt kapital tillsammans upprätthåller en kvalitativ standard, inte sällan benämnt som god smak, och detta för att vidhålla sin maktposition genom att exkludera och hierarkisera.

Jämställdheten inom konstens fält har länge plågats av en obalans. Som tidigare nämnt har man under postmodernismen sökt förändra vår konsthistoria, exempelvis genom att plocka in fler kvinnliga modernister; en grupp som nästan helt raderades under den modernistiska konsthistorieskrivningen. Genom att dessa utställningar, där man inte sällan rubricerat eller formulerat utställningen som gällande kvinnlig konst, har museerna stundtals agerat kontraproduktivt. Då vår konsthistoria i huvudsak dominerats av manliga konstnärer, blir en konst rubricerad som kvinnlig därmed särskiljd från den dominerande konsten. Därför kan alltså akten förstås som kontraproduktiv, eftersom en särskiljning sällan leder till annat än en hierarkisering av könen.

Den modernistiska synen på konst, där något objektivt mystiskt finns någonstans i ett vackert konstverk, lever i allra högsta grad kvar. Oförståelsen för den egna identiteten och hur  en färgas av patriarkala och postkoloniala strukturer fortsätter leda till en selektiv syn på konst. Detta leder i sig till att den konst vi ser representerad i media och i utställningssammanhang inte nödvändigtvis kan förstås som den mest representativa eller den högst kvalitativa, eftersom urvalet styrs av större strukturer som i somliga fall genomsyras av patriarkala och postkoloniala mönster. Vidare resulterar detta i att begreppet kvalitet inte längre kan ses som en korrekt term att använda i en urvalsprocess för att legitimisera det valda konstverket. Museerna och dess besökare agerar parallellt för att kontinuerligt återupprätta smakhierarkier, konstkanon, identiteter och maktstrukturer. Besökare, akademiker, stat, kommun och donatorer kan ses kontrollerande av museets utveckling, och detta utifrån egna intressen och värderingar. Därmed kan man också förstå frågasättandet av Philipsz som en, utifrån rådande situation, legitim akt där kommentarer om konstnären som ”silly pretentious cow” inte väcker någon större reaktion.

KRISTOFFER APPELVIK

Kristoffer Appelvik studerar konst- och bildvetenskap på kandidatnivå och arbetar som frilansande skribent. Hans kandidatuppsats Inköpsprocessen vid Göteborgs Konstmuseum och dess rituella innebörd behandlar i en mer utvecklad materia specifikt hur förvärvandet av konst kan förstås utifrån rådande maktordningar och strukturer, samt vad detta tar  för konkreta uttryck i form av exkludering.

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)