Gatukonst – skadegörelse eller kulturarv?

 

 

– Det som makten gör idag, den inte bara skriver om konsthistorien – den ser till att den inte blir skriven alls. Så säger Arefeh Behbakht i en föreläsning på Världskulturmuseet i november 2010. Hon är projektledare för Sweetart som startade i början av 2010 och som sedan dess har vuxit sig stort och gjort sig känt även utanför Göteborg. Sweetart är ett projekt med ambitionen att genom dialog ta fram hållbara, lagliga alternativ till det olagliga målandet och att föra fram gatukonsten i ljuset och på så sätt höja den sociala statusen för konstformen. Ofta handlar motståndet och oförståelsen enligt Arefeh om otillgängligheten och mystifierandet av fenomenet.

 

– Hur ska man kunna förstå en konstform om man inte får ta del av den, se vilka det är som målar och lära sig estetiken bakom, säger hon när jag träffar henne över en lunch i Göteborg.

Det finns idag många föreställningar kring gatukonst. Många har en bild av utövarna som kriminella ungdomar som är ute efter att sabotera. En annan föreställning är att gatukonst – eller ”klotter” som myndigheterna ofta väljer att kalla det – är ett nytt fenomen, när det i själva verket funnits sedan långt tillbaka i tiden.

Arefeh Behbakhts intresse för gatukonst och politiken runtomkring föddes för ungefär sex år sedan under återkommande samtal med en graffiti-målande vän.

Det är tydligt att en demokratisk grundtanke ligger bakom hennes engagemang. En tanke om att staden tillhör dem som bor där. Men de som slutgiltigt bestämmer över vad som händer med staden och hur den utsmyckas är de folkvalda politikerna.

– På en dialogkväll på Stadsmuseet sade en man från Trygg och vacker stad att han såg det som att varje medborgare äger en liten bit av staden. I och med att politikerna är folkvalda, bestämmer de lite grand vad folket vill göra med sina delar, menar de. Då tänkte jag, att vi kanske kan göra mer av de här delarna än att måla dem kommunalgrå.

Göteborg har en nolltoleranspolicy gentemot gatukonst. Det innebär att man inte lägger någon värdering i kvalitén hos konstverken, utan allt som målats olovligt saneras bort. Nolltoleransen innebär att reglerna för hur mycket avtryck man får lämna efter sig i sin stad är väldigt hårda.

2010 hade Sweetart en utställning som en del i Röst – ett projekt där unga göteborgares synpunkter om vad de vill med sin stad lyftes fram. Där höll de bland annat i en stadsvandring där de satte upp tavlor och målade live, som en performanceakt. Konstnären Joakim Stampe målade motiv med vatten på en vägg. På vernissagen begärde Kulturförvaltningen att de skulle ha en skylt intill där det stod att laglig gatukonst inte existerar och att man måste be om markägarens tillstånd för att få måla på ytor i staden. Man kan tycka att det blir närmast löjligt om man skulle behöva be om tillstånd för att göra vattenmålningar som ju torkar efter knappa minuten. Eller att måla med gatukritor som försvinner med nästa skur.

Vad får nolltoleransen för effekter? Tjänar den sitt syfte? Kanske har man missförstått grunden till varför människor ger sig ut i staden och färglägger dess ytor. Visst finns det de som mest är ute efter att provocera, förstöra och inte alls har något konstnärligt syfte med det

de lämnar efter sig, men samtidigt finns många som hade velat utöva sitt konstnärskap på laglig väg, om det alternativet fanns. Och det finns också oändligt med kreativitet som riskerar att kvävas i och med nolltoleransen.

Arefeh tror själv på lagliga väggar som ett bra alternativ. De bör placeras på ställen där folk faktiskt rör sig, så att man ser konsten bli till och ser att konstnärerna är vanliga människor, kanske till och med någon man är bekant med. Då skulle närheten till och förståelsen för gatukonst förhoppningsvis öka. Till och med kvalitén skulle kunna påverkas. Arefeh poängterar att om graffare inte skulle ha tidspress på sig när de målar och vara stressade av rädslan för att åka fast, skulle de kunna lägga ner mer omsorg på sina målningar.

2008 lade Göteborg 18 254 000 kronor på klottersanering (källa: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.110651-graffiti-i-fakta-och-statistik?m=print) och siffran är förmodligen ännu högre idag. Det är väldigt mycket pengar att lägga på att radera det som vissa betraktar som vår tids kulturarv.

AGNES EKSTRAND

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)