Just don’t misunderstand me

I den amerikanska drömmens hemstad Hollywood lever skådespelare sida vid sida med sina karaktärer, och det är inte sällan man får se dessa gränser överskridas. Utbrott mot paparazzifotografer och identitetskriser som får ödesdigra konsekvenser är en del av vardagen för rapporteringen från filmhuvudstaden.

Media beskriver hela tiden sina favoriter in i minsta detalj, kanske för att sälja lösnummer då dessa favoriter bryter mot pressens väl stöpta former, men säkert också för att hjälpa filmbolagen då publiken kan känna igen sig i den senaste actionhjälten för att han också plockar upp bajset efter sin hund.

Frågan jag ställer mig är hur dessa stackars kända människor klarar av att hålla sin privata och sin offentliga sida i schack, och huruvida den offentliga känns ungefär som vilken filmroll som helst.

2008 gick den excentriske Joaquin Phoenix ut och proklamerade att han skulle sluta med sin skådespelarkarriär och jobba med sin rapmusik istället. Detta sågs från början som ett stort skämt, ända fram tills att han besökte David Letterman och uppträdde högst suspekt. Rykten började surra i branschen om att allt var en bluff samtidigt som Phoenix faktiskt försökte göra sig ett namn i rapvärlden. Han gjorde ett antal klubbspelningar med egna låtar, men det som var mest omtalat var ändå sättet han såg ut och betedde sig på. Han gick upp i vikt, var ständigt påverkad av diverse substanser och gjorde bort sig på ett antal tillställningar. Till syns hade talangfulle herr Phoenix gett upp. Sen kom filmen.

Phoenix svåger Casey Affleck hade filmat allting, och de båda förklarade i efterhand att de såg det som ett experiment – ett sätt att slå sönder karaktären Joaquin Phoenix. I filmen, som heter ”I’m Still Here” och kom ut 2010, förklarar Phoenix tillfälliga karaktär ”J.P” att han är trött på att spela rollen som sig själv, att han är lika ovillig att vara med i filmer som han är att vara den karaktär han är i filmen som är hans liv.

”I don’t wanna play the character of Joaquin anymore” erkänner han uppgivet inför kameran samtidigt som han vid ett senare tillfälle bestämt säger ”Hate me, do whatever you like, just don’t misunderstand me”. Just den meningen känns viktig i det här sammanhanget. Det enda man har kvar när man inte längre känner igen ens egen roll måste vara viljan att inte bli missförstådd.

Vad nu den här filmen än är – doku‐ eller mockumentär eller ren performance art, är nog det viktigaste inte om det är på riktigt eller inte. Det viktigaste är kändisrollen som Phoenix och Affleck utmanar, rollen som de flesta offentliga personer måste ha problem med och som publiken aldrig kan få lära känna. Det är i mellanrummet mellan den offentlige affärsmannen och den trasiga konstnären, det gråtande, uppmärksamhetssökande barnet och den vuxne mannen i identitetskris, ”I’m Still Here” finns som konstverk. Det är också där någonstans den krisande kändisen måste hitta fotfäste. Då det enda man vill är att inte bli missförstådd.

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)