Konstnärsmyter

Synen på konstnären har varierat kraftigt med tidens gång och det går att avläsa en nytillkommen förändring i vår tid. I kulturpolitiska sammanhang talas det om hur konstnären behöver agera entreprenör för att kunna överleva. Den romantiska synen på konstnären som den dekadenta bohemen vill kulturpolitikerna sudda ut och istället fostra den lidande konstnären till att bli vuxen. Denne skall göra nytta för ekonomin som skall gödas, men går det att skapa konst endast för nyttans skull?

Uppfattningen om konstnären som den dekadente bohemen föddes på 1700-talet under romantiken. Dessförinnan hade man helt andra tankar om vad yrket innebar. Epoken blev en reaktion på den föregående period som präglades av upplysningens tankar kring konstnären som en förmedlare och upprätthållare av den antika ”sanna” konsten. Där kom individens egen kreativitet i andra hand. Den romantiske konstnären inte bara tänkte och levde annorlunda, denne såg också annorlunda ut och var klädd som en bohem. Det faktum att de placerade sig i utkanten av samhället skapade förutsättningar där konstnären reflexivt kunde ifrågasätta och reflektera över dess tillstånd. Lidandet var viktigt för konstnärerna. De framställde sig själva som svältande och som icke erkända genier på ett närmast religiöst asketiskt sätt. Konstnärens signum var fokus på det individuella, det irrationella och det spirituella.

Den seglivade konstnärsmyten har idag kommit att bli ifrågasatt i och med det postmodernas avtraditionalisering. Henrik Stenberg citerar, i sin avhandling (Att bli Konstnär – Om identitet, subjektivitet och konstnärskap i det Senmoderna samhället), (2002), Lars Vilks som skriver i sin bok Det konstnärliga uppdraget (1999), att den uppfattningen om att konstnären varit ett upphöjt geni under århundraden sedan 1960-talet kommit att problematiserats.

Denna bild är något som konstnären och konstnärsvärlden gjort upp med. Dagens konstnärer är vanliga människor som arbetar utifrån individuella erfarenheter och idéer. Konstnärsyrket har blivit naturaliserat och anses vara ett yrke som alla andra, dock finns det mycket laddningar i ordet konstnär.

Nutida konstnärer omges av en ambivalens kring vad en konstnär egentligen är. Konstnärsmyten idag kan beskrivas med hjälp av Henrik Stenbergs doktorsavhandling Att bli konstnär (2002). Stenberg skriver att det nutida konstnärliga arbetet domineras av den personliga individen och dess intentioner vilket är meningsbringande för individen. Som konstnär finns det möjlighet att arbeta fritt och vara kreativ, vilket är något som avundas många och ger goda skäl till att man vill arbeta konstnärligt.

Samtidigt som konstnären och konstvärden vill ta död på den dekadenta konstnärsmyten romantiseras den på nytt men ur vår tids perspektiv. Det fattiga livet i storstaden blandas upp med det kreativa skapandet, rödvinsdrickande och flanerande i fräcka ”hipster-sammanhang” eller på coola gallerier i New York eller Berlin.

Det krävs idag mycket mer av dem som vill ägna sig åt det konstnärliga skapandet. Konstnären behöver i dagens samhälle arbeta som entreprenörer för att förverkliga målen för erkännande och skapa sig ett namn på konstmarknaden. Det skall nätverkas, man ska se till att synas i forum som man vill associeras med, arbeta med flera medier än ett, vara beredd att arbeta med företag, skaffa en hemsida och profilera sig utåt. Man ska också helst ha gått på en respekterad konstskola för att tilldelas titeln konstnär.

Kravet på entreprenörskap inom yrket har ändrat förutsättningarna för skapandets grundtanke. Avmystifieringen av konstnärskapet gör att myten åter romantiseras. Men den uppdateras och konstnärer lever ut den som en motkultur till entreprenörsidén. Det uppdaterade lidandet får också hjälp på traven av den rådande kulturpolitiken. Ett exempel på detta är avvecklingen av inkomstgarantin som regeringen röstade för 2010. Paradoxalt nog skapas det alltså fler ”lidande” konstnärer med den nuvarande kulturpolitiken. De som förespråkar entreprenörskap underminerar sin egen filosofi när de tar beslut som försvårar för konstnärer.

JOHANNA MOLIN & EVELINA ASSARSSON

Faktaruta

Romantiken, var en kulturströmning som genomsyrade västerländskt tänkande och skapande från slutet av 1700-talet till mitten av 1800-talet. Romantiken betonar känslan på bekostnad av förnuftet, den intresserar sig för det främmande och exotiska och för historien, i synnerhet det egna landets. Ett viktigt inslag var också synen på konstnären som en fritt skapande ande, med dyrkan av geniet som konsekvens.

Postmodernism, riktning inom modern idédebatt med ursprung i Frankrike. Viktig för termens spridning var Jean-François Lyotard som 1979 menade att ”de stora berättelsernas tid” nu är slut; religioner, metafysiska system och ideologier vinner inte längre allmän tilltro utan ersätts av partiella, subjektiva och individuella sanningar. Tron på ”det moderna projektet”, dvs. på mänsklighetens frigörelse genom framsteg inom vetenskap, teknik och rationalitet, har efterträtts av satsningar på mer begränsade och personliga projekt.

Inkomstgarantin är en statlig inkomstgaranti för konstnärer, ett statligt kulturstöd som delas ut ”för konstnärlig verksamhet av hög kvalitet och stor betydelse för svenskt kulturliv”

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)