I’m just a rockstar – en essä om autenticitet, genre och kön

Foto: Evelina Assarsson

Idag är många musikteoretiker rörande överens om att musikalisk autenticitet är en konstruktion. Vad som betraktas som autentiskt varierar över tid, rum, musikstilar och individer. Att prata om olika typer av autenticitetsmarkörer är dock fortfarande ett välanvänt tilltag inom musiken – och då särskilt inom rocken. Som av en händelse råkar en övervägande majoritet av artisterna med autenticitetsstämpel inom denna genre vara män. Lägg där till en nästintill obligatorisk vithet, med det eviga undantaget Jimi Hendrix. I den här essän kommer det dock att fokuseras på genusaspekten av autenticitetsbegreppet och vilka förändringar som har skett och fortfarande sker.

Begreppet autenticitet har en central del i det kategoriserande av musik som är nödvändig för att möjliggöra särskiljningen mellan det som kan kallas ”hög” respektive det som kan kallas ”låg” musik. Detta har en lång tradition, och striden mellan högt och lågt brukar vanligtvis handla om en smal, akademisk kultur å ena sidan och en bred, folklig sådan å den andra. Att klassisk musik värderades högre än jazz under 1900-talets första hälft i Sverige var något av en självklarhet (även om motstånd givetvis fanns). I dagens postmoderna samhälle är dessa värdehierarkier dock inte lika självklara längre. Framförallt finns det flera olika skalor som verkar både i varandra och parallellt; tanken om den klassiska musiken som finkultur finns exempelvis fortfarande kvar, medan rockmusiken har en ”egen” autenticitetsdiskurs i vilken vissa egenskaper hos musike(r)n värderas högre än andra. Som socialantropologen Hasse Huss har uttryckt det: ”Murarna mellan högkultur och populärkultur finns också reproducerade inom populärkulturen”.

Till den ”låga” falangen tillhör traditionellt pop, schlager och annan musik man (läs: de framstående musikkritikerna) anser är alltför lättsam och utan djup eller kommersialiserad, i bemärkelsen skapad i vinstsyfte på bekostnad av konstnärligt innehåll. Att man pratar om artister som låter sin musik eller sina ansikten användas i reklamfilm som ”sell-outs” är något som tyder på detta. Autentisk musik anpassar sig inte till marknadens för närvarande gällande villkor, utan framstår istället som ärlig och sann. Det kan förvisso finnas en poäng med att ifrågasätta kommersialisering och standardisering av musik. Det är dock en diskussion det inte finns utrymme för i denna text.

För att återknyta till huvudämnet finns det ett antal s.k. autenticitetsmarkörer, som ser olika ut för olika genrer. Dock har rocken haft en stark ställning i det svenska musiklandskapet överlag och socialantropologen Hasse Huss (Rundgång 2009) menar till och med att det finns en tendens – så kallad ”rockism” – att all musik mäts i förhållande till rockens autenticitetsmarkörer. Lars Lilliestam, professor i musikvetenskap, har i boken Musikliv pekat ut några återkommande teman för hur artister och musik med autenticitetsstämpel skildras, i framför allt presstexter. Några återkommande mönster är att artisten ofta är arbetarklass eller någon form av outsider och skriver realistiska texter om sina upplevelser i livet. När det gäller rockband är idealet ett starkt, manligt kollektiv, som har hållit ihop länge och kämpar ”mot” världen för att nå framgång. Det musikaliska skapandet ska vara spontant och direkt, och gärna uppstå ur något slags lidande. Den artistiska integriteten är också viktig. Som tidigare nämnts kan man annars, om ens kommersiella strategier blir alltför uppenbara, bli kallad för en sell-out och därmed förlora sin konstnärliga trovärdhet (detta är en aning paradoxalt då det knappast går att föreställa sig TV-reklam utan populärmusik idag).

Ett välkänt exempel på en riktigt autentisk – eller så ansedd – rockmusiker är Bruce Springsteen. Mången musiknörd (även de som klassificerar sig som ”indie” och vanligtvis föredrar B-sidor på vinyl med diverse obskyra band) drar efter andan och börjar upprört vifta med armarna när en kritisk röst om denne man höjs. Hela (väst)världen älskar The Boss. Om vi jämför med de nyss nämnda autenticitetsmarkörerna ser vi att Bruce ofta förknippas med flera av dem, och då särskilt med artistisk integritet. Pia Kalischer, musikansvarig på Sveriges Radio, har i en intervju med den tidigare nämnde Hasse Huss (Rundgång 2009) filosoferat kring just Bruce Springsteen i förhållande till popdrottningen Madonna:

Om någon är behäftad med någon slags autenticitetsgloria, så är det Bruce. För mig är de ju exakt likvärdiga i hur de har byggt upp sin ikonstatus. Folk betraktar henne som en kallhamrad affärskvinna. Att allting hon gör är med beräkning, medan allt han gör drivs av något slags ideal. Fast jag tror fan inte alls att det är så. Man överlever inte en artistkarriär så långt som han om allt drivs av ideal. Sedan kan man ge ut hur mycket Pete Seeger-plattor som helst!

Spelar kön en roll här för hur man som artist och musiker uppfattas ur ett autenticitetsperspektiv? Om vi ska läsa mellan raderna i Kalischers uttalande verkar det onekligen så. Det är också talande att en genre som kommersiellt gångbar pop, som kanske kan sägas befinna sig någonstans nere på botten på högt/lågt-skalan, har en mycket större andel kvinnliga stjärnor än det finns inom de genrer som befinner sig högre upp; rock och jazz, för att nämna några exempel. Dessutom är de få erkända kvinnliga musiker som finns inom dessa genrer sällan instrumentalister.

Så vad beror det på? Finns det helt enkelt inga kvinnliga musiker som är tillräckligt bra? Ett svar finner vi genom att titta på historien. Under 60- och 70-talet uppmärksammade kvinnorörelsen att kvinnors liv konsekvent raderats ur den västerländska historieskrivningen. Detta gäller inte bara politik, vetenskap och konst, utan även musikens område. Bland de kanoniserade klassiska kompositörerna finns inte en enda kvinna. Visserligen kunde inte kvinnor skapa musik på samma villkor som män, men det betydde inte att kvinnor inte musicerade. Detta har att göra med tanken om hemmet som kvinnans sfär medan mannen dominerade det offentliga rummet. På folkliga tillställningar spelade förmodligen även kvinnor musik ute i offentligheten, men från de finkulturella  institutionerna var de uteslutna, och många instrument ansågs inte alls vara passande för kvinnor. Blåsinstrument ansågs exempelvis ”förfula ansiktsdragen”, vilket ju vore ytterst opassande för en kvinna!

Idag är dessa tankegångar väldigt förlegade – eller? Ett instrument som fortfarande skapar skepsis när det hamnar i en kvinnas händer är den elektriska gitarren, och då särskilt inom rockmusiken. Ett fåtal mer eller mindre erkända kvinnliga elgitarrister  finns; Orianthi Panagris är en elgitarrist som spelat med exempelvis Michael Jackson och Carlos Santana. Hon är dock ett undantag på en extremt mansdominerad scen. Men i västvärlden idag, på pappret, skapar kvinnor musik på samma villkor som män. Musikskolorna är till för alla och dessutom är väl rockmusiken en del av den fria marknaden där kvinnor lika mycket som män har möjlighet att plocka upp en gitarr och göra karriär?

Den brittiske sociologen och musikern Mavis Bayton menar att kvinnor som spelar elgitarr bryter mot traditionella genusnormer. En elgitarr är typiskt förknippad med hårdhet, svett och smuts under naglarna – något som inte riktigt går ihop med idéen om femininitet. Dessutom är elgitarren med nödvändighet sammankopplad med teknik, vilket av tradition också kategorisera(t)s som maskulint. Att bryta en genusnorm – eller vilken norm som helst – kan vara svårt. Fördomar och ignorans kan möta den som försöker. För att nämna ett populärkulturellt exempel blir detta tydligt i filmen om The Runaways med samma namn. Man kan också möta förvånad uppmuntran – ”men du är ju bra, för att vara tjej!”. När ett band består enbart av kvinnor verkar det vara viktigt att på något sätt påpeka detta – ett tjejband är något annat än bara ett band.

Men, förändring sker konstant, om än långsamt, och motstånd finns. Somliga ger svar på tal. I filmen om The Runaways pissar Joan Jett bokstavligt talat på de manliga musikernas privilegierade position, materialiserad som en elektrisk gitarr. I dagens musiklandskap finns flera framstående kvinnliga musiker som inte låter sig tryckas ned för att de vågar agera mot folks förväntningar. När Lady Gaga 2009 fick frågan av en norsk journalist om inte hennes starkt sexuella framtoning distraherade fansen från hennes musik, svarade hon:

You see, if I was a guy, and I was sitting here with a cigarette in my hand, grabbing my crotch and talking about how I make music cause I love fast cars and fucking girls, you’d call me a rock star. But when I do it in my music and in my videos – because I’m a female, because I make pop music – […] you say that it is distracting. I’m just a rock star.

Vad som uppfattas som autentisk musik är alltså inget fast, inget naturligt. Det begreppsliga innehållet förskjuts hela tiden. Men detta är helt i sin ordning med tanke på att autenticitet är en konstruktion som upprätthålls – och ifrågasätts – utifrån rådande uppfattningar kring människor, kultur och politik vad gäller klass, genus, etnicitet och sexualitet; ja, världen.  Och även dessa uppfattningar, som historien så många gånger har visat oss, förändras med tiden.

Idag visar band som The Knife, som gör elektronisk, androgyn musik, att även förvrängda, könsöverskridande röster numera kan kamma hem autenticitetspoäng (även om det troligtvis finns många rockälskare som fortfarande fnyser föraktfullt åt musik skapad på datorn). På det sättet är det möjligt att tolka både bandets musik och den stora framgång syskonduon erfarit under det senaste årtiondet, som banbrytande.

Robyn tog hem storslam på Grammisgalan i år och är ett stort namn på årets Way out West, som i sitt nyhetsbrev (20/1) beskriver henne som “en samlande symbol för integritet, oräddhet och smakfullhet – egenskaper som var och en för sig är attraktiva, men sammantaget genererar genuin inspiration. ‘Så vill jag vara’ tänker män och kvinnor, du och jag”. Även om de egenskaper som nämns kan beskrivas som konventionella beskrivningar av autenticitet, är det inte helt vanligt att en kvinnlig popartist tillskrivs så mycket cred. Det är inte heller särskilt vanligt att en kvinnlig popartist beskrivs som en så bra förebild för både kvinnor och män.

Kanske är dessa exempel ett tecken på ytterligare förändring av vad som anses vara autentisk musik, hur den utövas och vem som utövar den. Detta betyder dock inte att kvalitetsaspekten behöver försvinna. Autenticitet finns – men det är en ytterst subjektiv upplevelse av något, i det här fallet musik. Musik recenseras, kritiseras och bedöms i media av sakkunniga, även om digitaliseringen har demokratiserat sättet på vilket musik sprids och bedöms. Vad recensenter och andra musikkunniga inte bör glömma bort är att hela tiden granska också sig själva och den konstruerade kanon vi alla är en del av.

SOFIE ALNÄS

Några tips för dig som vill läsa mer om hur musik kategoriseras och värdesätts utifrån genus, etnicitet och sexualitet:

- Mavis Bayton 1997: Women and the Electric Guitar. I: Sheila Whitely (red): Sexing the Groove.

- Ganetz, Gavanas, Huss & Werner (red) 2009: Rundgång – Genus och populärmusik.

- Lars Lilliestam 2006: Musikliv – Vad människor gör med musik – och musik med människor.

- Ove Sernhede 2002: AlieNation is My Nation. Hip hop och unga mäns utanförskap i Det Nya Sverige.

- Marika Nordström 2010: Rocken spelar roll. En etnologisk studie av kvinnliga rockmusiker.

Ett svar to “I’m just a rockstar – en essä om autenticitet, genre och kön”

  1. Seance

    Högst intressant! Det som saknas är hur andra i synnerhet kvinnor men även en del män ska diktera hur kvinnor inom rocken ska klä sig. Att manliga rock artister anspelar på sex verkar inte bekomma många men så fort en kvinnligt rockband eller artist anspelar på sex eller klär sig sexigt då ska det grinas i parti och minut och gråterskorna ger sig inte förrän det kvinnliga artisten eller rockbandet bär burka.

    Mycket trist och märklig företeelse.

    Det som är mycket positivt är att det kommer mer och mer kvinnor fram inom rocken i The Runaways kölvatten som 80 talets fenomenala Phantom Blue till 90 talets svenska Drain Sth och Misdemeanor till dagens uppstickare som Frantic Amber, Fourever, Spitchic, Vision m.m. och du har starka kvinnliga bandledare i b.l.a. Arch Enemy, Huntress och Kobra and the Lotus och icke att förglömma Doro/Warlock, Lita Ford och Joan Jett.

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)