Moderna sagor

En av de senaste årens största trender på internet är bloggar i stil med FML och Tjuvlyssnat där människor skriver om sina egna och andras misslyckanden som hänt dem i deras vardag. Är detta en förlängning av facebook och twitter, eller bara en modern form av historieberättande.

”Today, the guy who sits next to me in my psychology class openly admitted to torturing animals as a child. It’s going to be a long semester. FML” Kan man läsa när man går in på FML den 27 januari 2011. Inlägget är inte unikt i sin karaktär, inte sidan heller, men FML är en av de största i sitt slag med ca 2.5 milj läsare per månad.  Vad säger en sida som den här om vårt användande av internet och om vårt behov av att skriva?

Första gången jag kom i kontakt med de här hemsidorna var för kanske tre-fyra år sedan och sidan var tjuvlyssnat.se.  Vad den gjorde var att skildra roliga/dumma/pinsamma samtal som hade blivit överhörda av andra och sedan upplagda på sidan, och det är mallen för alla dessa hemsidor. Materialet läggs upp av läsarna själva och består av pinsamma upplevelser de själva varit med om, eller konversationer de hört på stan.

Denna bloggtrend kan spåras tillbaka till 2000 då den amerikanska bloggen ”Overheard in New York” startade.  Denna följdes snabbt upp av liknande bloggar i andra städer i USA innan den spred sig över atlanten.

En liknande sida är FML, eller Fuck My Life som är dess fulla namn.  Här får folk berätta om sina egna egendomliga upplevelser som andra sedan får gå in och ge omdömen om. Sidan startades i Frankrike men fick snart en engelsk version som blev väldigt populär.  Deras slogan är ”Get the guts to spill the beans” vilket sammanfattar sidan på ett väldigt målande sätt. Om du skall få ett populärt inlägg får du vara beredd att blotta din själ, och när du har gjort det kan folk gå in och välja om de känner sympati med dig(”I agree, your life sucks” )eller om de tycker att du förtjänade det (”you totally deserved it ), det finns alltid några som väljer det andra alternativet, hur hemsk din historia än må vara.

Det mest populära inlägget på FML hittills är följande:

”Today, I had drunk sex with a girl that I barely know. I didn’t have a condom and was nervous about getting her pregnant, but she assured me that I could pull out. Right when I was about to pull out, she wrapped her legs around me and yelled : ”BE MY BABY’S DADDY!” I couldn’t get out in time. FML”

Resultat: 1602 kommentarer, I agree, your life sucks (274761)  you totally deserved it (305136)

Lägg märke till att det är ca 30000 mer personer som anser att killen förtjänar det än som känner sympati med honom.

Att sidorna är populära råder det ingen tvekan om. FML drar ca 2.5 miljoner läsare per månad och är värderad till 45 miljoner svenska kronor. Vad de planerar härnäst kan man läsa om på ägarens hemsida ”I’m behind the creation of the website Vie de merde, through my company Beta&Cie. We after launched FMyLife, the english language version, and we’re planning to take over the world… ”

Tjuvlyssnat är rätt långt bakom men är en av Sveriges mest lästa bloggar (även om den har fallit på listan sedan höjdpunkten 2007) och finns både i tidningsform och bokform. Det finns alltså bra pengar att hämta, särskilt med tanke på att det är läsarna som bidrar med innehållet.

Dessa historiers absurditet når hela tiden nya nivåer och det är här som kruxet kommer in. Hur mycket av det som skrivs på de här sidorna är egentligen sant? Innehållet i berättelserna blir hela tiden värre och värre. Man får känslan av att folk försöker överträffa varandra i vem som kan dra den värsta rövarhistorien. Trots detta blir man aldrig chockad över vad som skrivs. Skillnaden mellan tjuvlyssnat och Fmylife är att på tjuvlyssnat skriver man om andra människor men på Fmylife så är det människor som hänger ut sin egna smutsiga byk. Var ligger drivkraften i detta? Är det en ventil man kan använda för att få ut sin ångest eller är det bara roliga historier som inte har någon substans? En blandning förmodligen. Att man är anonym är ju såklart en stor faktor bakom de inlägg som skrivs, men om man tittar på vissa människors självbekännelser på Facebook kan man undra om det verkligen hade varit ett så stort hinder om Fmylife hade varit oanonymiserad.

Den ironiska tonen i inläggen och det sätt sidan är utformad på ger tydliga signaler att den är gjord för att man skall skratta åt människorna som skriver. Vilket man också gör emellanåt, men om man reflekterar över det som man skrattar åt blir det hela rätt makabert. Historierna man läser som underhållning kan innehålla allt från död och skador till skilsmässor, en exploatering av människors inre.  Men det är också denna absurditet som får mig att tro att sanningshalten i vissa av berättelserna är liten.  Man skulle kunna se det som en förlängning av urbana legender, fast i massproducerad skala, eller den moderna lägerelden där man samlas för att berätta historier för varandra.

Nästa fråga borde ju då vara vad som skulle driva en människa att hitta på en historia och publicera den? Handlar det om att få uppmärksamhet, eller gör man det för att det är roligt? Man får ha i åtanke att sidan har ca 2.5 milj läsare i veckan vilket gör att du kan nå ut med din historia till väldigt många fler människor än vad du skulle kunna göra om du publicerar det på en egen blogg.

Vad är då tjusningen i att läsa dessa inlägg. Jag tänker mig att det roliga i att vara inne på tjuvlyssnat och FML borde vara samma sak som har gjort dokusåpor populära, för att kunna tänka ”så där dum är inte jag i alla fall”. Då spelar det ingen roll om det är sant eller inte.

HENRIK FORSBERG

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)