Oh, Hell!

Kan du hjälpa mig med den här lådan?” frågar Elin Wikström en förbipasserande. Om det är en person som hade tänkt sig att ta en titt på museets samlingar eller en som bara har vägarna förbi muséet är det ingen som vet, eller bryr sig om, det intressanta är vad svaret blir och hur interaktionen tar form.

Elin Wikströms performance-verk ”Oh, hell” visades på Göteborgs konstmuseum i oktober 2010. Verket består av en människa med uppdraget att bära tolv stora plastlådor fram och tillbaka mellan Götaplatsen och museets entré. Interaktionen består i att hon behöver hjälp med att flytta en av lådorna, vilken är fylld med sand.

Tanken man ställs inför vid anblicken av Elin Wikströms konstverk ”Oh, hell” berör inte det rent visuella, utan just interaktionen i konstverket. Det visar hur två människor, i ett nytt sammanhang, samspelar med varandra. Vad jag direkt kom att tänka på var samspelet på platsen där jag möter flest främmande människor i min vardag, spårvagnen. Varför min syster, som nybliven mor, får en besvärande känsla vid tanken på att ta med barnvagnen på vagnen in till stan? Eller hur jag själv ibland kan sitta på en fullpackad vagn, se en äldre människa gå på längre fram, och inte riktigt alltid våga ropa att: – här, du kan sitta här!

Att inte våga, det är det jag inte kan förstå. Hur kan det komma sig att man inte vågar göra en gest som bara kan ses som vänlig? Och hur kommer det sig att jag får en känsla av att man oftare blir hjälpt i förorten? Som när jag nästintill tårögd av tacksamhet satte mig på vagnen efter att en man hållit upp dörren då jag fick springa för att komma med. Vi är så oerhört intresserade av människors insida och äkthet, men ändå vill vi inte riktigt vara med då vi tvingas beröra, prata med eller hjälpa, en främmande människa.

Är det någon slags skandinavisk nervositet eller blyghet? Barnvagnslyftning är ju inte min starka sida, tänk om man skulle tappa den? Är det den mentala ovanan vid närmanden, då vi är vana vid att ha ett visst avstånd mellan oss och främmande människor? Eller är vi så oroliga för att någon ska tro att vi tycker synd om dem? Man vill ju för allt i världen inte verka överlägsen. Något jag kan tycka har gått lite förlorat i Sverige är de starka familje- och vänskapsbanden, hemmets trygghet. Vi har fullständigt gått upp i att hitta vår individuella väg till lycka, och tänker inte på att den kanske kan gå genom andra.

Men visst har vi förstått att hemmet är viktigt för oss. Vi har ju självaste IKEA – om det nu ska kallas svenskt fortfarande – att vara stolta över. Hemmet i ett nötskal. De senaste inredningsprylarna, fräscht och nymodigt eller kanske en autentisk arbetarkvart? Bara det är något att visa upp för vår nyfunna vän offentligheten så funkar det. Inredningsintresse i all ära, men det som finns innanför i lägenhetens/husets väggar då? I all inredningshast glömde vi kanske betydelsen av de människor vi omges av, de som är det viktigaste vi har!

Då jag kom hem från en långresa genom Sydamerika gick jag ständigt runt i tankar kring familjen, vännerna och dess betydelse. Kanske var det bland annat under en lång bilresa genom öknen, då jag läste Paulo Coelhos Alkemisten från pärm till pärm och kände mig allmänt spirituell och utvald, som jag kom till insikt?

Jag tror att det är den här tryggheten vi behöver för att våga närma oss andra människor. Har vi en guide med oss vågar vi oss ut i djungeln. Har vi familj och vänner med oss vågar vi oss ut i samhället. Tyvärr så höll inte denna anda i sig så väldigt mycket längre än en 12-timmars flygresa. Men visst hade jag en hel del jag-ska-visa-alla-jag-känner-hur-otroligt-mycket-jag-känner-för-dem- tankar kvar då jag kom hem till Vintersverige igen. Och då jag nu såg Elin Wikströms ”Oh, hell” kom jag åter lite närmre mitt tidigare älska-allt-och-alla-tillstånd och den här gången ska jag försöka hålla kvar vid det lite längre, hålla vagnsdörren öppen!

JULIA NORMAN

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)