Sanningen om Marika

Tidig sommar 2007 dök en samhällskritisk kvinna som hette Adrijanna upp på Youtube. Hon pratade om två kvinnor vid namn Ingela och Maria, en skara människor som kallade sig ”de andra”, en sekt vid namn ”Ordo Serpentis”, några slags kodbilder som kallades matriser och hur lurade vi var av samhället. Ingela satt på mentalsjukhus och Maria var spårlöst försvunnen. På Youtube, och en hemsida som hette Conspiraris, fick man följa Adrijannas sökande efter Maria. En del personer träffade på den här Adrijanna på festivaler och i städer, de berättade om hur hon fokuserat, på gränsen till galet, beskrev de här sakerna och ville få hjälp med att hitta sin vän.

På hösten började SVT sedan sända en verklighetsbaserad dramaserie, med efterföljande debatt. Serien, som hette ”Sanningen om Marika”, handlade precis om det som Adrijanna tidigare hade beskrivit. När det uppdagades att hela historien var sann, att Marika i verkligheten var Maria och att det var just henne Adrijanna sökte, fann sig tittarna i en verklighetsjakt där de själva kunde delta. SVT startade ett forum där tittarna kunde diskutera fallet och ge tips ifall de hade sett eller hört någonting. Men det var något lurt hängandes i luften. Övrig media tog inte upp fallet, och var verkligen debatten verklig? Kändes den inte lite fiktiv? Så vad var egentligen ”Sanningen om Marika”? Låt oss försöka nästla oss ur spindelns nät…

Sanningen om Marika visades hösten 2007 och var Sveriges första crossmediaproduktion. Den vann flertalet internationella priser, bland annat en Emmy för ”Ouststanding Interactive TV service”. Det hela var ett påhitt, Adrijanna var en skådespelerska, debatten var fiktiv och varken någon Ingela eller Maria fanns. Det hela var en storsatsning, där SVT hade samarbetat med spelbolaget ”Company P” för att göra en nyskapande produktion där dramat var så mycket mer än ett drama. Varför ville SVT göra en sådan chansning? Jag intervjuade projektledaren för serien, Daniel Lägersten, för att få svar.

Vad var tanken bakom projektet, hur ville ni påverka tittarna?

Frågan kan besvaras på två olika sätt, dels kan man fråga sig varför vi gjorde det över huvud taget och dels varför vi gjorde det just där och då. Varför vi gjorde det över huvud taget var att vi ville experimentera och utveckla vårt berättande. Vi ville se vad som händer när vi gick crossmedia. Att vi gjorde det just då beror i första hand på att vi ville nå en ny publik, en målgrupp som inte i första hand väljer att annars se på SVT’s dramaserier. Vi ville ge något att erbjuda till en yngre, och mer vågad publik.

Varifrån fick ni inspiration till att göra programmet?

Det var min idé från början, jag ville göra en tv-produktion som blandade genrer, och använde sig av de nya plattformarna. Det fanns redan en del crossmediaproduktioner, men ingen som jobbade med tematiken ”vad är sant, vad är falskt?”. Det var den jag var ute efter, och det var den som var unik. Först var det en annan typ av berättelse, där man sökte sanningen i ett mer historiskt perspektiv, med hemsidor som berättade en annan historia om Sverige, men sedan skrev jag första versionen om Marika. Efter det fick jag utvecklingspengar av SVT och då pratade jag med Martin Eriksson på Company P, och frågade om han kunde komma in med sin expertis så att den här idén blev spelbar. Vi satte oss i två – tre månader och skrev om allt. Då hade vi också en författare och dramaturg med, som hjälpte oss med det dramaturgiska perspektivet. Det var väldigt svårt, och en totalkrock mellan tre helt olika viljor och kulturer, men det var också unikt, med spelintegration innan vi började skriva manuset.

Kände ni att ni lyckades med era mål? Märker ni av det idag?

Ja, vi tyckte att vi lyckades med båda målen. Det var ju ingen tittarsuccé, men det blev inte heller någon flopp. Under tiden som det gick var det ingen anstormning precis, men efter serien fick den otrolig uppmärksamhet, framför allt internationellt. Det beror på vad vi faktiskt gjorde, att vi tog en dramaserie till en helt ny nivå. Den 24e november kunde tittarna mötas utanför SVT-huset i Göteborg som en avslutning i spelet, men det var dåligt väder och klass 2 – varning den dagen så det var många som hade tänkt komma men som hoppade över det. Vi hade hoppats på att flera hundra tittare skulle dyka upp, men det kom långt ifrån så många, däremot kom riktiga fans från olika städer i Sverige, till exempel Sundsvall, Uppsala och Malmö, och det var den riktiga behållningen för oss.

När lät ni allmänheten få reda på att allt var ett påhitt?

Vi bestämde oss för att luras fram till att första avsnittet hade visats, efter det fick vi säga hur det låg till om någon frågade. Egentligen hade vi velat luras till seriens slut, men för att få göra produktionen fick vi lova SVT’s ledning att göra på det här sättet.

Har programmet sålts vidare utomlands?

Formatet har sålts men det har inte gjorts något mer av det, och det är heller ingen som har planerat att göra något. Däremot har många gjort plagiat på serien. Det vi gjorde var unikt, och till skillnad från många andra bolag vågade vi driva med oss själva. Det finns många otroligt bra crossmediaproduktioner som gjorts runt om i världen, men ingen har vågat skaka om trovärdigheten kring sitt program och sin titel så som vi gjorde. Det fanns ju liksom en grundfilosofi kring att våga ifrågasätta sanningen. Vi hade ju ett outtalat mål i att lära publiken att vara kritiska till vad man läser. Det är ingen som ställs mot väggen, det ville vi sätta ögonen på och det gjorde vi med oss själva. Vad vi egentligen gjorde var att vi sa till publiken; ”Tror ni på det vi säger?”.

Det var många som tyckte att det ni gjorde var bra, men också många som blev arga på er, vad tyckte ni om de reaktioner ni fick?

Vi blev nedringda och fick mycket klagomål efter de första två sändningarna, så SVT’s dåvarande tittarombudsman (Claes Elfsberg) fick gå ut på nätet och i ”God morgon Sverige” för att diskutera programmet. Då sa han på ett ungefär ”Vi kan ju bara se det här som en framgång att vi har hittat på en serie som blir så trovärdig så folk tror att det är sant. Då ska vi ge en eloge till de upphovsmännen som har gjort en fiktion så trovärdig så folk tror att det är sant”. Däremot hade vi förväntat oss en större medial anstormning, men det var knäpptyst. Journalisterna själva hade gått på det, och antagligen blev de så förnärmade och förbannade så de inte ville prata om det. Ingen skrev något för att ingen ville verka dum. Efteråt skrev en kille från Helsingborgs Dagblad en krönika om det. Han satte verkligen fingret på detta. Han skrev att det är skandal att en så omvälvande och nyskapande produktion går igenom hela Sveriges kulturelit och skribenter okommenterat. Det kan inte vara något annat tecken än på rädsla

Tycker ni nu i efterhand att projektet låg bra i tiden?

Det var för tidigt. Dels är folk mer medvetna om att den här sortens produktioner kan göras idag och antagligen hade någon gått ut och skrivit att SVT gör en mokumentary om produktionen kom ut nu. Då hade vi antagligen fått fler tittare och större debatt kring det. Dessutom vågade man inte sätta sig in i spelet som man antagligen hade gjort idag och folk upplevde att det var för stor tröskel för att kliva på. Appar och nerladdningsprogram till mobilen är dessutom vardagsmat idag, men då var vi tidiga med det. Folk var för rädda för tre år sedan. Idag hade fler vågat hoppa på och det hade projektet mått bra av, det hade blivit en större buzz idag än det blev.

Hur gjorde ni för att göra programmet trovärdigt innan själva starten?

Framför allt hade vi kvinnan som spelade Adrijanne, hon gjorde en enorm insats och spelade sin roll under hela sommaren innan programmet startade. Bland annat ringde hon in till ett radioprogram och pratade om att hennes vän var försvunnen, och hon gick runt i städer och på festivaler och spelade rollen. Det gjorde att programmet fick stor trovärdighet och när man diskuterade ifall programmet verkligen var på riktigt så kom det fram en del som sa att de hade träffat henne tidigare, då hon hade berättat historien för dem. För dem var hon ju verklig.

Tänker ni att Sanningen om Marika var ett stort kliv framåt i användning av crossmedia?

Man söker ju hela tiden sätt att förnya sig på, och det finns finansiärer med ekonomiska intressen som också påskyndar det. Jag tror att vi omedvetet kommer gå mot det, men det kommer ta längre tid än vi tror. Det går ju inte att forcera fram.

Tror ni att temat med sant/falskt kommer bli större?

Vissa av oss som skrev på Sanningen om Marika tänkte att det skulle bli en revolution, och att vi minsann skulle få folk att tänka till. Så blev det ju inte riktigt, men jag kan få känslan av att vilja slå näven i bordet och säga ”Fattar ni inte hur konspirerade vi är av media, att vi alla fållas in i någon slags gemensam åsikt och rädsla för att debattera viktiga saker”. Jag kan tro att det är en bild av att vi är så stressade och pressade i samhället så att vi behöver liksom falla tillbaks i det här prestigelösa där de inte handlar om oss. Vi söker den totala underhållningen där vi inte behöver ta ställning.

AMANDA ORRBECK

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)