Länge leve divan

Det är dags att hylla de stora divorna och glamouren för sina dåd inom musik och skådespeleri. Angelica Ruckstuhl ser ljuset i tunneln när några av Sveriges största glamourdrottningar snart syns på våra svenska sedlar.

Diana Ross. Cher. Dolly Parton. Celine Dion. Dana International… Listan på divor kan göras lång, och för mig var de min barndoms stora idoler. I stort sett hela min skivsamling bestod av divor fram tills jag blev tonåring. Än idag kan jag bli konfunderad över diskussionen om att musikscenen domineras av män, för i min värld fanns det länge bara dessa starka kvinnliga artister som inte snålade på smink, stämmor, tonartsbyten och plastikoperationer. Glamour när den är som renast. Ren och skär talang – med lite hjälp på traven. Men ganska snabbt började jag märka hur folk himlade med ögonen och fnyste åt mina idoler.

Nog har Dolly Parton äntligen börjat få upprättelse, men det kanske främst beror på att hon sjunger country, en genre som nu är ”rumsren”, medan de övriga fortfarande saknar samma status som till exempel den högst oglammige Bruce Springsteen. Många gillar att rynka på näsan åt dessa divor – för mycket smink, för många klädbyten och för lite ”autenticitet”. Autenticitetsmarkörer som att skriva sin egen musik, lärde mig hårdrockande killar tidigt förstå var viktigt. Celine Dion, som då var min allra största idol, skrev inte sin egen musik och var därför inte lika mycket värd som de där håriga, läderbeklädda herrarna. Men herregud, var är glamouren? Nej just det, det är inte särskilt ”autentiskt” med glamour.

Det är med andra ord på tiden att divan får den plats hon faktiskt förtjänar. Kanske är det på gång att hända, när vi får se sopranen Birgit Nilsson på våra 500-lappar framöver. Trots denna lovande utveckling, sitter divan inte säker. Operasångerskan Malena Ernman riktar kritik mot att de valde att betona Nilssons framgångar med Wagners Valkyria, med hänvisning till hans nazistiska åsikter. Detta är en kritik som slår helt fel, den slår mot Nilsson, istället för mot Wagner (även om det inte är Ernmans uppsåt). Det är inte Wagner som skall pryda våra sedlar, men på något konstigt vis ger vi honom ändå strålkastarljuset. När Björn Wiman i DN (22/1) med ett lösryckt citat påstår att Nilsson själv hyste antisemitiska åsikter, börjar det likna en häxjakt. Nilsson används som slagträ i en debatt där hon inte alls hör hemma.

Förutom att valet av Nilsson på sedeln är rätt väg att gå hittar vi ju dessutom Greta Garbo bland de nya sedlarna. Kanske ser vi nu ljuset i tunneln, och jag tror att divan kommer att överleva både häxjakter och hånfulla gliringar även i framtiden. För det hon ger oss är en flykt från vardagen till en plats där överdåd och glamour är tillåtet, till en plats där vi får uppleva ”La Dolce Vita” för en stund.

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)