En inte så omöjlig ekvation

skam

 

 

Är smink och rakade ben alltid ett tecken på att ha lagt sig platt för det patriarkala systemet eller kan det tvärtom vara ett tecken på självständighet och feminism? Emilia Palmén reder ut begreppen efter en av de senaste hatstormarna mot den feministiska konstnären Kakan Hermansson.

Kakan Hermansson  har genom åren fått både ris och ros för sina texter och uttalanden. Men den senaste stormen kring Kakan har varit smått absurd. Hon har blivit kritiserad för att bry sig för mycket om hudvård.

Som aktiv feminist är kritik en del av vardagen, men den kommer inte bara från kränkta män utan också från andra feminister. Som Kakan skriver själv får hon ibland konstruktiv kritik (bland annat angående hennes vithetsnorm) men ganska ofta är det ren skit hon får ta från sina läsare. Det är bra att vi uppmärksammar varandras eventuella brister. För att föra rörelsen framåt behöver vi utbilda varandra, och framförallt lyssna på varandra. Vi behöver släppa fram människor som har erfarenhet av förtryck där vi själva har privilegier.

Det kvinnligt kodade är inte trams
Att som kvinna vårda om sitt yttre har fastnat mellan att vara trams och att göra sig till för män. Senaste vågens feminism har handlat om att slå sig fri och inte behöva göra sig ”kvinnlig” för någon annan. Det har varit viktigt att bryta normer och visa hur kvinnor också ser ut, med behåring och utan smink. Kakan har, som hon själv uttrycker det, blivit ”ofrivillig queen of flaws”. Hon stärker många till att våga vara sig själva. Det utesluter inte ett intresse för hudvård. Ärligt talat känns det sjukt att ens behöva skriva.

Om det inte skulle handla om en hobby utan att Kakan skulle känna sig tvingad att förställa sig till att passera som normativ kvinna. Är det då rimligt att hon blir kritiserad för detta? Även om Kakan är en feministisk förebild för många innebär inte det att hon går fri från förtryck. Är det logiskt att kritisera de som eventuellt skulle vara offer för en struktur? Ta istället ut din ilska på de som upprätthåller den.

Feminister som icke-homogen grupp

Ännu en gång fastnar vi i fällan om feminismen homogenitet. Det verkar omöjligt att tänka sig att inom gruppen ”feminister” existerar olika människor med olika intressen och viljor. Bara för att en är feminist innebär det inte heller att allt en gör i livet görs med en aktivistisk eller medveten feministisk agenda.

Det har varit problematiskt att kvinnor känt sig tvingade att koda sig kvinnligt. Och det har varit viktigt att uppmärksamma. Jag säger inte att problemet har gått upp i rök, men dess karaktär har förändrats. När det idag handlar om ett högst personligt val om vård, blir det att motarbeta vår egen revolution när vi trycker ner varandra och säger vad en feminist kan eller inte kan göra.

Att ta tillbaka sin egen tid

Det kan handla om att få lov att ta hand om sig själv eller ge sig själv tid när kvinnan länge fått uppoffra sin tid för andra. För vissa handlar det om ett kreativt uttryck, för andra kan det handla om att ge sig själv självförtroende och några kanske inte bryr sig alls.

Kan vi börja se kvinnor som individer med olika intressen och viljor? Om en vill sminka sig eller inte, raka benen eller inte, bära slöja eller inte: ge fan i det. Om det är något vi ska slå mot så är det de patriarkala strukturer vilka gör att en kvinna känner sig tvingad att göra det ena eller andra. De strukturer som omöjliggör ett fritt val.

Framförallt kanske det handlar om att se nyanser, att förstå att ingen människa är den andra lik. Jag lärde mig en gång att ett ”antingen eller tänk” är ett manligt påhitt. Motarbeta det.

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)