Europas eviga skam 

Angelica Ruckstuhl funderar över vad Europa kan och måste genomgå för att slå sig fri från den antisemitism som så länge präglat samhällsklimatet och som än 2015 skördar oskyldiga offer.

Jag promenerade i mitt gamla barndomskvarter. Det är ett vackert kvarter med hyreshus från förra seklet med sparsmakade detaljer på pastellfärgade fasader. Det var fint väder och det jag nu såg passade inte in vare sig i min barndomsidyll eller den strålande skepnad stadsdelen fick i det vackra vädret. Utanför en port stod två poliser med automatvapen. De stod ledigt och pratade, men synen av automatvapen i mina gamla kvarter planterade en obehaglig känsla hos mig. Det hade gått kanske en vecka efter dådet i Köpenhamn i februari i år. Jag anade att det fann någon i det där oansenliga huset som levde under hot. När jag sökte på adressen fann jag en judisk förening där.

Efter de senaste årens dåd och händelser riktade mot den judiska befolkningen, är hotbilden nu tydlig. Återigen flyr judarna från Europa på grund av en växande antisemitism, men idag är den bruna fanan utbytt mot ett mer mer komplext hat. Det är ingen stat med storhetsvansinne som står bakom och inget krig. De senaste dåden utfördes av islamistiska terrorister. Den växande antisemitismen i Malmö, som blivit en världsnyhet, visade sig också vara främst från muslimska grupper. Detta gör plötsligt dagens antisemitism till en väldigt känslig och infekterad fråga. Kvarstår gör dock det faktum att tusentals judar återigen har börjat lämna Europa, den kontinent där de levt i många hundra år. Gång på gång förföljda av makten, pogromer, nazister och nu muslimska extremister. Kanske beror det på konflikter i mellanöstern som nya européer tar med sig hit. Plötsligt blir dessa dåd en del av en större konflikt. Vissa debattörer vill belysa dådet i Köpenhamn genom att hänvisa till Israel-Palestina-konflikten, då gärningsmannen hade palestinsk bakgrund. Det är rimligtvis en förklaring, men skall aldrig användas som en ursäkt. Krig är aldrig goda eller onda, och aldrig svartvita. Gör vi inte samma misstag som de som påstår att extremisterna företräder muslimerna, när man menar att judar boendes här, har ansvar för vad Israel gör? Det blir med denna typ av argumentation lätt att förringar antisemitismen. Oavsett vilka antisemiterna är, vilka motiv de har för sitt hat, kan man inte annat än att konstatera, och förfasas över, antisemitismens återkomst i Europa.

Jag vill kunna trösta mig med att vi kanske har lärt något från vår, Europas, skamliga antisemitiska historia. Tyvärr finns inte mycket i vår samtid som ger mig framtidstro. Tvärtom ser vi nu nya antisemitiska strömningar, och det enda vi kan göra är att kämpa för att inte behöva skämmas ännu en gång. Att vi i efterhand skall kunna säga att vi faktiskt stod upp för varandra, att vi lärt oss något från vår skamliga historia. Vill vi att man på nytt, som efter andra världskriget, skall behöva fråga sig varför vi inte gjorde något? Varför ingen såg? Det är en något överdriven jämförelse, än så länge är judarna beskyddade av polis och samhälle. Däremot finns det hot mot denna trygghet, och det måste vi ta på allvar. Dåden i Köpenhamn är ett exempel, och förföljelsen i Malmö ett annat. Båda är tecken på att något håller på att förändras. Detta problem kan läggas till den redan så stora och tunga börda Europa redan bär på sina axlar. Ekonomiska kriser, hotet från Ryssland, stora flyktingströmmar, fattigdom och mer därtill. Därför är jag rädd att även om de flesta av oss säkert ställer upp på att antisemitism är fel, finns det många andra tunga ämnen som tar vår energi. Det gör det svårare, men inte mindre nödvändigt, att kämpa för att Europas judiska minoritet skall känna sig trygga igen.

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)