Att nå ytan i ett hav av vithet

Det är 1:a maj. Jag och mina vänner möts upp på Järntorget för att delta i ett demonstrationståg. Folk ler och skrattar. Jag ser barn. ”Bra”, tänker jag. ”Man måste börja kampen tidigt”. Vi börjar gå. Haga, Vasastan.  ”Ut med rasisterna, in med feministerna”, skriker vi. Jag frågar mig själv: skriker vi med samma röst? Vi fortsätter gå. Drygt 3600 får jag reda på att vi är. Stora Teatern, Milleniumplatsen. Det ska hållas tal. Jag börjar se mig omkring och lyssnar; vita ansikten och vita röster. Folk ler och skrattar.  Jag ler inte längre, jag skrattar inte längre. Känner att min röst blir tunnare och tunnare, mina ben blir tyngre och tyngre.  ”Ut med rasisterna, in med feministerna”, skriker de.

Jag är rädd. Rädd för vad det innebär att ha gått sida vid sida med en stor skara människor som  rentvår sig från sitt upprätthållande av rasistiska strukturer, genom att skandera ord som gör rasism till något som endast existerar utanför feminismens murar. Rädd för att vara en vandrande måltavla för de som utmålas som de verkliga rasisterna ­– de som ska ut så att vi, feministerna, kan komma in. Men vilka inkluderas i vi:et? Vi som skriver texter som denna, vi som påminner om att det inte är ”de 13 procenten” som är ansvariga för exempelvis bostadssegregationen och diskrimineringen på arbetsmarknaden, vi som påminner om att det inte innebär ett frikort från ansvar bara för att du kallar dig feminist– inkluderas vi i vi:et? Den svenska feminismen måste fråga sig på vems bekostnad en rörelse, vars fokus oftast kretsar kring  den vita cis-kvinnan, drivs? Vilka maktordningar ignoreras med konsekvensen att vissa kroppar utestängs och osynliggörs?

Den svenska antirasismen är till stor del något som endast behöver existera i teorin men inte nödvändigtvis i praktiken. ”I en nation av antirasister är endast de öppna nazisterna rasister”, skrev Tobias Hübinette. ”För vita svenskar är rasisten alltid någon annan”, skrev Johannes Anyuru, och Tomas Ledin gick ut och hävdade att han också är Jason. Svensk antirasism är förenat med att (i teorin) säga sig vara emot rasism samtidigt som man kan försvara rasistiska stereotyper inom populärkulturen.  När röster tillhörande de kroppar som faktiskt drabbas av rasismen höjs och vill diskutera olika aspekter av att leva med en brun eller svart kropp i en vit värld, möts vi ofta av en åsiktsstorm som beskyller våra sinnen för att vara för sköra, och våra åsikter för att vara för snäva. ”Ägna er åt den riktiga rasismen!”, säger vita röster som aldrig upplevt rasismens verkningar.

Det vita majoritetssamhället är i mångt och mycket blint inför sin egen vithet och de privilegier det innebär att ha en vit kropp i en vit världsordning. De verkar heller inte se det som ett problem att det till stor del är de som definierar och därmed organiserar den svenska antirasistiska kampen – en kamp som de har privilegiet att välja att engagera sig i. Ett privilegium jag inte ens kan föreställa mig hur det känns att ha.

För några veckor sedan pratade jag med en bekant om min uppväxt. Jag berättade om hur jag brukade be till Gud om att få vakna upp vit och hur jag stått i badrummet och försökt skrubba bort min bruna hud. Han berättade om hur han under sin uppväxt kommit att identifiera sig mycket med svart kultur och att hans högsta önskan var att bli svart.  I tanken jämförde jag hans misslyckade försök med att permanenta håret i hopp om att få afrohår, med den gången jag rakpermanentade mitt hår och råkade bränna sönder halva hårbotten.  Jag skrattade i ett försök att dölja min avundsjuka inför att han under sin uppväxt velat bli något som jag under stora delar av min uppväxt velat dölja, och som under resterande delar av mitt liv inneburit att jag dagligen tvingas se hur min existens debatteras i kommentarfält och på ledarsidor – återigen frågar jag mig själv om vi skriker med samma röst?

Gemensamt för den feministiska och den antirasistiska rörelsen är att rörelserna måste samlas kring och utgå ifrån alla kroppar som blir direkt lidande av det man säger sig vilja motverka.  Jag vill se en medvetenhet kring det faktum att vissa kroppar, delaktiga i den feministiska och antirasistiska kampen eller ej, direkt tjänar på upprätthållandet av att vissa kroppar förblir marginaliserade. Precis som Madde Lundin skriver så måste makt och resurser omfördelas; ”Från de som gynnas av rasismen till de som missgynnas.”

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)