Tiden tillintetgör inte

skam

Jag är fem år. På min gata bor en pojke som en eftermiddag sätter eld på en fågel. En livs levande fågel, en skata. Den har brutit vingen och haltar runt framför vår port. Jag försöker inte förhindra det, jag önskar att det var så. Jag står och stirrar, med händerna slappt hängande vid kroppen. Skatan klickar med näbben gång på gång, men skriker inte. Pojken har en otäck, stel blick. Det är ingen annan där. Jag undrar hur han har fått tag i tändstickor. Pojken säger saker som jag inte riktigt minns, men som gör mig mycket rädd. Hans hand är fuktig mot mitt ansikte. Jag tänker att hans klibbiga handavtryck ska synas när jag kommer hem. Innan jag somnar den kvällen är allt jag hör det märkliga, kvävda klickandet och när vi tänder ljus hemma kräks jag nästan. Mitt hår luktar sur rök och bränt kött, en förödande lukt som jag känner i flera dagar genom ångorna av tvål. Jag tänker att det är mitt fel att fågeln plågades till döds. Jag tänker att jag inte kunde andas när pojkens hand tryckte ned mig mot den solvarma asfalten.  När jag slutligen berättar lägger jag till att jag ropade, skrek och grät, men sanningen är att jag bara stod där. Jag bara stod där.

Jag är elva år och vågar inte berätta för gympaläraren att jag har fått mens. Står istället och kniper med benen i den illaluktande gympasalen. Läraren säger att alla måste prova att hoppa bock, alla måste försöka och göra sitt bästa och jag gör inte mitt bästa. Jag känner hur det trycker och värker på ställen som jag inte kan tala med gympaläraren (eller någon i hela världen) om och jag skäms. Jag tänker att det kommer att bli en fläck, jag känner att det redan har blivit en fläck och att jag är kladdig och vidrig. Jag föreställer mig blodet som en flod, en svartaktig trögflytande tjär-flod. Mellan mig och hoppbockens sträva, pälsaktiga yta finns bara den här väggen, en barriär av blod. Det dallrar i mig, bortom min kontroll, ett övertagande utan tillåtelse. Jag drömmer om att återta kontrollen. Jag drömmer om döden. Efteråt i omklädningsrummet ser jag att byxorna är rena, utan fläckar, men jag tänker att det ändå syns, att de vet, att de känner det på lukten, den lukt jag tycker förföljer mig överallt. Hela sommaren luktar rost, blod, död. I åratal minns jag det tvångsmässiga hoppressandet av låren och gympalärarens oförstående blick. I alla dessa år skäms jag.

Sedan är jag tjugonio och trettioett och är alldeles för full, håller i klibbiga vinglas vars sura smak jag fortfarande kan känna när jag kommer hem. Håller mig från rader av bleka laxsnittar och små ätbara skålar med mjukost som ser oaptitliga ut, gråaktiga i ett osmickrande ljus. På vägen hem köper jag folköl och godis på en nattöppen bensinmack. Det är dimma ute och gatan är regnblank och hal och bilar flyter förbi i suddiga undervattensrörelser som långsamma krabbor. Innan jag hinner hem kräks jag och stirrar in i kaklet vid tågperrongen. En berusad man i blank kostym försöker prata med mig och jag känner den spirande paniken, känner igen hans vattniga blick och kroppen som står för nära min och det kommer inget tåg, gode gud, det kommer inget tåg. Ett utdraget, fasansfullt ögonblick är vi ensamma på perrongen, han och jag, och jag vill skrika men det kommer inget skrik. Jag får rivmärken på insidan av låren när hans händer vänder och vrider sig, krafsar som ett djur med smutsiga klor och äntligen kommer det ett tåg med igenimmade rutor och då skriker jag, dittjävlahelvetesjävla äckel vill du dö, och några passagerare håller upp dörrarna åt mig och motar bort mannen. Jag märker hur full jag är och att jag har kräks på jackan. De som står närmast backar diskret när jag lutar mig mot en ledstång som tycks vara gjord av gummi. Det ramlar ut några ölburkar ur kassen och jag snubblar till när jag böjer mig fram, känner hur det svider mellan låren. Någon frågar om jag behöver hjälp. Jag ställer mig på knä på golvet och jagar de rullande burkarna. Utan att titta upp svarar jag nej.

Jag är femtiosju år och naken i ett sjukhusrum som är målat i bleka pasteller. Allting som händer är kyligt och obehagligt, fastän sköterskan som hjälper mig är snäll och talar med mild röst. I papperskorgen ligger ett par blodiga skyddshandskar. Mina bröst trycks in i en tortyrliknande apparat. Dessa hälsokontroller är något positivt, men allt jag kan tänka på är att jag befinner mig på samma plats som när jag skuldbelades för att jag inte ammade mina barn och att detta känns som ett straff för mina bröst, att de får vad de förtjänar nu när de pressas ihop mellan de hårda, kalla glasskivorna, eftersom de inte gav mat till bebisar som var deras förutbestämda uppgift sedan tusentals år. Medan jag står där pågår en oändlighet, eoner av tid medan jag minns en barnmorskas föraktfulla ansikte. Min arm domnar och sköterskan kommer in i rummet och justerar, petar hårt med talkluktande fingrar. När det är klart klär jag på mig och gråter hela vägen hem.

 

Carolin Sjöstrand

Carolin Sjöstrand är kulturvetare med genusvetenskaplig profil bosatt i Stockholm.