Det är dags att Pröva Panik

På fredagen den 29 maj är det premiär för ett par teateruppsättningar gjorda av studenter som studerat teaterstudier vid Göteborgs universitet. Avant har träffat gruppen som döpt sin pjäs till ”Pröva panik” åsyftande att queerkampen har nått ett skede där inte längre god ton och konsensusinriktat pladder fungerar i kampen mot det heterosexuella förtrycket. Det är dags för ilska och passion, det är dags för skrik och kamp, det är dags för hårt mot hårt. Matilda fick möjligheten till att sätta sig ner med skådespelarna Maja Alasalmi och Håkan Lööw, och Julius Andiné som har skrivit pjäsen, för att diskutera och utveckla tankarna kring föreställningen.

proa oan

På bild: Maja Alasalmi, Håkan Lööw och Jakob Öster Foto: Sofie Wennerlund

 

Varför har ni valt detta ämne?

Maja: Det började väl med att Jakob Öster och Kajsa Paulsson [övriga medlemmar i gruppen] hade en idé om att göra något kring queermanifestet och vi andra anslöt oss till dem på grund av att jag själv är queerperson och har haft ett intresse av att göra något sådant här, liksom få vara lite arg och bara köra.

Håkan: När jag först fick höra Jakob och Kajsas idé så beskrev de det som ett slags ”queerpoesi- kollage-aktigt” och det tyckte jag lät väldigt frestande för jag hade inte gjort något sådant här innan och ville testa något nytt. Det kändes som ett viktigt ämne och något som skulle få folk att lyssna.

Julius: Jag var då inte med den dagen då ni delades in/valde grupper så det var ni som tog mig. Men det känns definitivt som att det är rätt grupp jag hamnade i och det har varit ett jätteroligt projekt att få arbeta med. Vi har även diskuterat mycket kring problematiken i att det är jag som skriver pjäsen samtidigt som jag är den enda i gruppen som är hundra procent straight. Men vi hade många diskussioner och en öppen process där alla andra då fick komma med själva idéerna till mig så att jag skulle få allting rätt.

Så du satte typ ihop de andras idéer till en helhet?

Julius: Alltså vi har då utgått ifrån ett queermanifest, två akademiska artiklar och en poet. Vi pratade om vad som ska hända och sedan valde jag vilka texter som skulle sitta var och så fyllde jag i med eget där det behövdes för att göra det logiskt eller ändra tempus och grammatik.

Maja: Jag tyckte också det var intressant med det där du sa innan om att du som heterosexuell man kan känna igen dig i det här.

Julius: Ja jag känner definitivt att jag har gett något till projektet och inte bara varit ett språkrör. Utan det finns vissa aspekter i föreställningen som jag förde in och det att man kan sympatisera med queerrörelsen och hata sina egna [heterosexuella] uttryck på något sätt, och det har jag kunnat ge uttryck för i den här texten. Något slags självhat kanske.

Maja: Man blir äcklad av hur det ser ut liksom.

Julius: Ja hur en del processer är och hur vissa normer ser ut.

Detta är något som jag känner ofta är svårt för straights att acceptera, att det är det de blir provocerade av. Typ den här tankegången ” men jag tycker ju att ni får göra det ni vill, sluta hata på mig för jag är ju på er sida”.

Julius: Ja det är roligt för det där var nästan en direkt replik från pjäsen. Det finns en del som just handlar om detta ”men jag är inte sådan”.

Håkan: ”Sluta generalisera”.

Jag tänker även att det är mycket där problematiken ligger kring just det här ämnet. Det att en del heteros inte kan förstå varför man som queer-person måste hävda sig och ta plats i den här kampen. Exempelvis med Pride-festivalen där en del går runt och muttrar om varför hbtq-personer måste slänga deras sexualitet ”i ansiktet på dem”. Vad ska det vara nödvändigt för osv. Är detta något ni är taggade på, det att de ska komma några som blir provocerade och att det på så vis väcker debatt? Alltså finns det någon sorts medveten provokation i er pjäs?

Maja: Ja det finns absolut en medveten provokation här.

Håkan: Ja det kände ju vår lärare när han såg vår pjäs för första gången, han satt liksom och höll med och höll inte med. Hatade och tyckte om det om vartannat.

Julius: Ja man ska ju säga att det finns ju ingen broms i den här föreställningen alls. Vilket gör att när vi lägger fram en idé eller ett uttryck så görs det på ett väldigt extremt sätt, vilket gör att om man inte har tillräckligt med distans till det här ämnet att säga såhär: ”okej men det sägs på det här sättet och det finns en poäng med det”,och om man bara tar det bokstavligt så tror jag att man kan bli väldigt provocerad.

Maja: Vi har även märkt när vi pratat med exempelvis kompisar eller andra från klassen som bara ”Ja detta är väldigt rakt på. Lite scum-manifest över det hela” och vi bara, ja det är det och ni ska få se varför det är det. Så jag tror att vi är taggade på detta.

Håkan: Ja och jag tror att om vi hade varit mer försiktiga i vårt uttryck så hade kanske inte folk lyssnat eller tyckt att det var så relevant som det faktiskt är. Och vi vill ju inte bara tala till queers utan vi vill ju även nå heteros och dra med dem i vårt tänk.

Julius: Ja och även det här med ”varför får vi det bara i vårt ansikte”, det att ta utrymme. Det är väl lite det som föreställningen bråkar med sig själv med, att ta utrymme eller vara teoretisk kring det. Ska man vara rak på sak eller ska man prata om vad det verkligen är som händer. Den pendlar lite mellan det, mellan ilska och tanke hela tiden. När det är att den ska ta plats då tar den plats totalt och jag tror att detta något som kan provocera.

Maja: Och varför man måste få vara arg.

Men för folk som då kanske inte förstår poängen med att vara arg och inte alltid hålla en ”god ton”, hur skulle ni förklara för dem vad poängen är?

Håkan: Jag tänker att detta med att vi får skrika ut vår ilska visar på att det inte är bra, att det inte är jämställt och heteronormen fortfarande är förödande aktiv och förtryckande. Jag tänker att om vi bara sätter oss ner och pratar stillsamt om det tänker kanske de som inte är queer att det typ är lugnt och att vi har det bra.

Julius: Nämen det är ju det som händer i pjäsen. Varför skulle man inte få bli arg är en stor fråga. Det finns en replik som handlar om maktmedel, att man tar konstnärer eller liknande från queer-världen och ger dem ett litet utrymme och säger ni får vara där. Som, ni kan få gifta er men inte riktigt i kyrkan, och då är det väl lugnt för då är ni ju typ med och att detta inte räcker. Man kan inte dämpa det med smågrejer det är väl därför det är så viktigt att komma fram med ilska. För att visa att det inte är okej.

Håkan: Ja vi vill inte bara ha det lilla utrymmet utan vi vill ha exakt. Lika. Mycket. Plats. Vi vill uppleva samma frihet som er och innan det har blivit så kan ni hålla käften typ. Vi har ju försökt att få med olika perspektiv och nyanser av problemet. Dels att vi har den där ilskan med megafon ut mot publiken, men även att vi visar på stereotyper och fördomar som exempel på hur skevt det är med heterosexualiteten.

Julius: Alla de här scenerna är ju inte så här helt konkret som – här har vi en stereotyp – och så leker vi med det, utan det handlar väldigt mycket om de teoretiska frågorna bakom det. Vem är det som får plats, vad är det man ser ner på och inte ser ner på. Exempelvis den här heterosexuella övergreppsscenen försöker ju fråga sig varför vi tycker att en sexualitet är helt förvriden när den andra uppenbarligen är helt sjuk på vissa sätt också. Nu känns det som att vi framstår som att vi bara är något politiskt, rakt i ansiktet, det är ju inte bara det. Det är väldigt mycket teori. Det handlar om antiken en del, hur man berättar berättelser och att man måste bryta allting för att bygga upp något nytt.

Så vad är det ni skulle vilja att man tar med sig från er pjäs efter man har sett den?

Maja: Som hetero skulle jag vilja att man reflekterade över det här platstagandet och backa och ge plats. Också det här att vi gör det här på en scen, det finns ju inte inkluderat i scenkonsten eftersom att nästan allt som sätts upp är heteronormativt. Detta tycker jag är något som är slagkraftigt med pjäsen.

Julius: Jag tror vi alla kan känna olika här om vad det är man ska ta med sig. En av idéerna som jag skulle vilja att en tog med sig är att det får vara så här, det får finnas de här extrema uttrycken också. Man behöver inte tysta ner någonting. Det finns även en scen där vi pratar om hur man hatar att heteros tycker att berättelser om dem är allmängiltiga och att berättelser om queers bara är en nisch. Det att heterosexuella tycker att queers kan se på kärleksfilmer om heterorelationer eftersom de är till för ”alla”. Jag vill att folk ska börja tänka på det, om kampen om att ta sin plats och bryta normer, speciellt normen om det allmängiltiga. Det att kunna se en queer-kärleksrelation som något som man själv som heterosexuell kan relatera till.

Maja: Den vänder sig ju väldigt mycket till heteros och det har väl lite med det att göra, att vi vill att de skall kunna identifiera sig med oss och förstå oss. Alltså förstå att vi inte är någon nisch, utan att vi finns här, vi är också en del av det allmängiltiga.

Är ni rädda för att er ilska inte kommer tas seriöst? Att folk kommer att ta avstånd från pjäsens budskap på grund av att det är för intensivt och kanske enligt dem för irrationellt?

Maja: Det finns ju olika sätt att uttrycka ilska på. Vi har ju inte bara det här ”skrika-i-magafon”-ilskan. Det finns ju även den här undertryckta ilskan i pjäsen.

Håkan: Vårat teoretiska underlag känns som ett sorts vapen här. Vi kommer med väldigt väl underbyggda argument.

Maja: Det känns även lite såhär att de som inte tar detta på allvar .. jag vet inte riktigt vad de har att komma med(skratt). Då är de de personerna vi pratar om i vår pjäs, så synd för dig typ.

Håkan: Det är även därför som vi använder oss av olika uttrycksmedel. För om vi bara hade stått i en halvtimme och deklamerat i en megafon hade jag verkligen förstått om folk bara stängde av för det är ointressant.

Julius: Vi diskuterar även ilskan i pjäsen. Det här med att det är viktigt att få vara arg.

 

PRÖVA PANIK spelas fredag 29/5 kl:15, lördag 30/5 kl:18 samt söndag kl:15

För mer info se fb-event: https://www.facebook.com/events/401542070036086/

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)