Att dansa sig genom förödelsen

Ur ett land i förvirring med atombombade städer och brist på en gemensam struktur och form föddes efter andra världskriget en dans. En dans som protesterade mot krigets effekter på samhället, bristen på gamla minnen och landets förlorade historia. En dans som protesterade mot västs påverkan på det egna, den nya glättiga popkonsten och det alltmer befästa materialistiska tänkandet.

Tatsumi Hijikata kallade denna kaosartade tillvaro för köttets kris och dansen som här växte fram fick namnet Butoh. Hijikata saknade sitt hemland Japans tidigare hårda kroppsarbete och var trött på förslappningen som han nu tyckte sig se uppträda här. Han ville framhäva kroppens skönhet och användbarhet i staden, och återskapa den brukbara kroppen genom konsten. För att tydligt visa kroppens egna former, uttryck och dess fruktbarhet använder man i butoh en avskalad om än så effektiv kostym. Det är inte sällan man ser butoh-kropparna iförda endast en liten underdel och till det en expressionistiskt utformad huvudbonad eller/och andra accessoarer samt ofta kroppsmålning. Detta för att visa det mesta möjliga av kroppens uttryck. En helt ny expressionistisk dans/performance tog nu form, men dansen framfördes först 1959. Den kontroversiella Butoh-kroppen hade för första gången presenterats för allmänheten.

Genom Butohdansen vill man inte enbart visa kroppens ibland bortglömda förmågor, man vill även visa vad vi människor kanske ofta missar i vårt snabba samhälle. Framförallt vad vi inte längre lägger märke till västvärlden, eller i industriländerna. Hur naturen hela tiden lever och utvecklas runt omkring oss, precis som vi själva också gör. Blommor bryter sig upp ur marken, vindar blåser träden böjda, pollen virvlar runt i luften och grenar och rötter vrider sig av inre eller yttre påverkan. All naturens mäktiga kraft som vi varje dag stöter på men kanske inte lägger märke till. Detta är butoh-kroppen. Att försöka gå utanför sig själv, hitta essensen och bli till trä eller vind eller oväder. Att helt och hållet låta materialet ta över dig och genom sina karakteristiska rörelser visa sig på scenen. Scenen i sin tur kan du finna nästan var som helst. På en strand, i en skog, vid ett berg eller på en teater. Då Butohn protesterar mot ett ”okroppsligt samhälle” så vill man i framträdandet därför använda sig mycket av sin omgivande miljö och dess delaktighet i samhället. Man arbetar fram ett framförande utifrån den plats man ”hamnat” på.

För Frauke (www.frauke.se), Caroline Lundblad, som är en butoh-performer uppväxt och numera etablerad i Göteborg är kostymen och musiken nästan lika stor del av framträdandet som själva dansen. Tillsammans med hennes kostymör Matilda Larsson har hon en ateljé där de ”som amöbor tillsammans föder fram idéer och kreationer” som Caroline med ett leende förklarar det. Det hela är en lång process där man tillsammans utifrån ett material och eventuell händelse så som exempelvis död eller glädje skapar en kreation, musik och koreografi. Musiken till Frauke’s framträdanden står Erase för. I skrivande stund befinner Caroline och Matilda sig på Gotland för att till en kommande föreställning undersöka samt inspireras av materialet ben och skelett. Föreställningen kommer att kallas Endangered och ska sättas upp 2012. Frauke har uppträtt runt om i Sverige, nu senast på Atalantes scen, Göteborgs trädgårdsförening och på ett Halleluja-evenemang (www.hluja.se). Men störst är hon kanske än så länge i Sydafrika. Här har hon arbetat tillsammans med stora producenter och designers.

Fraukes butoh-stil är av mer feminin manér än den ”mörkrets dans” som Hijikata experimenterade fram under efterkrigstiden. Hon har fått sin butoh-kropp genom studier både i Japan och här i Sverige. Stilmässigt tillhör hon gruppen Hakutobo vilken ursprungligen kommer från Yoko Ashikawa, den mest framträdande kvinnan inom butohn. Frauke studerade butoh enligt reglerna, under primitiva förhållanden i Japan. Samtidigt som hennes grupp Tokaso dance troupe ledd av Min Tanaka tränade butoh så drev- och bodde de på en gård på landsbygden. Hon kom under upplärningsfasen nära naturen precis på sättet som Hijikatas tankar gått då butohn kom till. Hon tyckte det var svårt att komma tillbaks då levernet inte gick till på alls samma sätt här i Sverige som på gården i Japan. Men hon lärde sig att anpassa sig och insåg till slut att precis som dansen behövts i Japan efter andra världskriget så behövs den här nu. Att butohn har blivit mer populär på senare år kan vi se exempelvis genom att butoh-gurun Kazuo Ohno är med på omslaget till Antony and the Johnsons CD ”The crying light”. Butohn har tidigare haft homosexuella inslag men här har dansen med det starka uttrycket fått bli symbolen för samhällsförändringar, genom andra evenemang har den också fått symbolisera feminism, även om dansen grundades av män. Dansen passar och behövs alltså på många sätt i samhället. Framförallt i och med stadens nuvarande utveckling så kan vi som i Japan behöva komma ur förvirringen och tillbaks till det naturliga.

JULIA NORMAN

Tips:

Vill man se Frauke så ska man komma till Lust den 11/5 på AVANTs releasefest.

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)