Gästskribent: Att armbåga sig fram i en annan kultur

År 2006, när jag var nitton år gammal och precis hade tagit studenten, bestämde jag mig för att åka till Kina och lära mig kinesiska. Det var inget svårt beslut att fatta men det var en hel del att ordna med innan avresa. Skola. Studiemedel. Boende. Visum. Vänja sig vid tanken av att vara på andra sidan jorden från vänner och familj. Det sistnämnda var förmodligen det enklaste. När jag nu, fem år senare, har återvänt till landet i fjärran blir jag förskräckt över min tidigare nonchalans över det faktum att alla jag bryr mig om finns nästan tusen mil bort. Jag längtar hem varje dag.

Jag läste en artikel för ett tag sen om att Shanghais bofasta befolkning nu har överstigit 23 miljoner. Varje dag besöker över åtta miljoner turister staden. Det totala antalet människor här i Kinas folktätaste stad är alltså över 30 miljoner människor. 30 miljoner! I runda slängar tre gånger så mycket som hela Sveriges befolkning. Och det märks! Varje dag är en kamp om överlevnad och det gäller att vässa armbågarna när man ska ut och röra på sig. En hiss eller en t-banevagn i Shanghai är inte full förrän det inte får plats en enda människa till. Och inte ens då ger de upp! För kanske kan man få plats om man bara knuffas lite, lite hårdare… Ger du dig inte in i det här spelet, av vilken anledning det än må vara, så får du vänta på nästa vagn. Och nästa. Och så kommer du aldrig någonstans. Kvar på perrongen blir tillslut de människor som inte har några armar att knuffas med.

Shanghai. I skrivande stund sitter jag på vår inglasade balkong på tjugofemte våningen i ett lägenhetshus i ett område med ytterligare 29 likadana byggnader. Jag har över fyratusen grannar. På balkongen snett över mig sitter två män och röker. Ungefär en gång var femte minut sträcker en av dem ut sitt huvud över räcket och stirrar ner på mig. Skrattar lite. Vinkar ibland. I am the talk of the town vart jag än går. En ”lao wai”, en utlänning. Annorlunda. Jag, och några miljoner människor till i den här staden.

Min exhibitionistiska sida stormtrivs här, av uppenbara skäl. Jag känner mig som en rockstjärna så fort jag kliver utanför ytterdörren (åtminstone de dagar då självkänslan är på topp och jag kan koppla bort det faktum att det är mitt vita hår, min stora näsa, mina konstiga kläder och min tjocka rumpa som drar blickarna till sig och inte min medfödda råckänråll-utstrålning), och jag blir bemött som en sådan vart jag än går. De vet ingenting om mig och ändå vet de så otroligt mycket. De vet att jag är amerikan eftersom jag är blond och blåögd. De vet att jag inte förstår deras språk och att jag inte har något intresse av att göra det. De vet att jag har rest hit för att någon erbjöd mig förbannat mycket pengar för att göra det. Trots att jag just nu tvingas att leva på mindre än femtio kronor om dagen vet alla omkring mig att jag är framgångsrik och dessutom med största säkerhet ekonomiskt oberoende. Det syns i mina blåa ögon. Min ögonfärg står för ett ideal som för många människor i det här landet är ouppnåeligt.

Men min och andras stjärnstatus har, som allt annat här i Kina, ett pris. Vi blir aldrig en del av det här landet. Vi är, och förblir, främlingar. Efter att ha tillbringat en tid här i Shanghai, Kinas ekonomiska och internationella center och alltså bra mycket mer anpassat för oss icke-kineser, blir det ganska uppenbart att det är så det kommer att vara för utlänningar i Kina under en lång tid framöver. Vi är gäster i någon annans hem. Vi är såklart hjärtligt välkomna och den av oss som gör sig besväret att lära sig kinesiska vinner omedelbart allas beundran. Vi blir bjudna på middag och vi får gärna sova på soffan i några nätter, men förr eller senare ska varenda en av oss åka hem igen.

Och det är väl inte så illa, egentligen. Rockstjärnelivet är hårt. Soffan är visserligen mjuk, men tillslut kommer jag vakna upp med nackspärr och då ska jag tacka för mig och åka hem.

HELENA LOK AXELSSON

Om du vill läsa vidare om Helenas liv i Shanghai, gå in på http://helly.se

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)